Man bör inte göra misstaget att låta Donald Trumps person dölja det som är viktigare och på sikt farligare. Att hans utpräglade ytterhöger kunnat ta över, och nästan fullständigt demoralisera, det stora republikanska partiet är en del av något större, som är synligt även i en rad europeiska länder.
Det som efter andra världskriget varit den demokratiskt övertygade konservatismen och den moderata högerborgerligheten klyvs och faller sönder. En del partier närmar sig, efterliknar, erövras eller uppslukas av en radikaliserad ytterhöger.
Trumps person och agitationssätt möjliggjorde detta i USA. Efter Trump väntar andra i denna radikalhöger på att få fortsätta. Fyra år till med Trump kan bryta sönder ännu mer av demokratiernas samarbete, och ge förtryckarmakterna ett långvarigt övertag.
Trumps personlighetsdrag präglar även den förvirrade, vetenskapsföraktande pandemihanteringen. Han är nu inför valet en belastning för republikanerna i en del viktiga väljargrupper. Men hans ställning som anförare för en splittrande högerpopulism är ännu obruten.
Alla genomskådade honom inte 2016, men de har nu fått se mer: Den vanemässiga lögnaktigheten. Förhandlingsmetoderna med skrävel och hotelser. Avskyn mot pressen. Affärsverksamheten, vräkigt lyxig, men insyltad med gangsters och med tillflöden av svarta pengar och ljusskygga penningtvättare. Strömmen av påhittade grova tillmälen, än mot motståndare, än mot tidigare medarbetare. Allt fanns att se 2016.
Dryga tre år i Vita Huset har också avslöjat hur han förblivit oorganiserad, ekonomiskt och utrikespolitiskt okunnig, ovillig eller oförmögen att läsa på eller lyssna mer än korta stunder på redogörelser för allvarliga problem. Som demagogisk hetstalare är han däremot skicklig.
En uppmärksammad, i sak helt förödande bok av John Bolton, fockad efter 18 månader som chef för nationella säkerhetsrådet i Vita Huset, ger mer detaljskärpa åt den bild som vuxit fram av Trumps vårdslöshet och rörighet. Han har en naiv tro på att först hotelser och sedan personliga kontakter ska leda till ”deals” med hårdhudade spelare i Moskva och Nordkorea.
Bolton är en mer än vanligt utpräglad hök i utrikes- och militärpolitiska frågor. Han var en av dem som ville ha ledande positioner under Trump, helst utrikesminister, för att driva en egen dagordning. Han omfattar en del av den radikala högerns mest västskadliga eller miljöskadliga uppfattningar, såsom Brexit och motviljan mot Parisavtalet om klimatet. Men hans skildring av beslutsprocesserna från insidan bekräftar vad utomstående kommit fram till, om Trumps katastrofala beteendemönster i relationerna med allierade stater, men också med ryska och andra antidemokrater.
Även om Trump har ganska få bestämda uppfattningar i sakfrågor finns, ska man minnas, ett litet antal attityder och aggressioner som han hållit fast vid genom årtionden.
Dit hör fientlighet mot press och tryckfrihet, och en syn på lag och rätt som ger plats för eget hänsynslöst processande, medan rättsstatens principer lätt kan underordnas de egna maktanspråken.
Långvarig är också motviljan mot frihandel och förkärleken för tullhinder. Detsamma gäller hans många påhopp på och avståndstaganden från USA:s viktigaste allierade i Europa, Japan och Sydkorea. Åren i Vita Huset har fyllts av hot om tullar mot inte minst EU-länder, nedvärdering av Nato och verbala attacker mot USA:s egna underrättelsetjänster.
Detta har stärkt både Ryssland och Kina: En amerikansk president som är nedbrytande för sammanhållning och förtroende mellan demokratier. Ryssland gick också in för att med dolda medel understödja valet av Trump.
Trumpadministrationen har dock bättre förbindelser med en rad auktoritära stater, inte minst Saudiarabien. Påfallande är också hur Vita Huset och en högerradikal riktning i Trumps parti ger understöd åt en del partier och regeringar på den mest högerradikala kanten inom EU.
Mönstret som växer fram i sådana partier liknar en del av det som hänt i Turkiet och Ryssland. Pressen krossas eller underordnas. Valsystemet snedvrids. Domarkår och förvaltning fylls med de styrandes hantlangare. En demokratisk fasad lämnas kvar, men möjligheten för opposition att organisera sig så bra att den kan vinna val och skifta regering undermineras.
Där syns det vad en radikaliserad höger menar med att säga sig vara antiliberal. Det är ett annat slags samhälle, som inte har den frihet, rättsstat och likhet i mänskliga rättigheter som nu kännetecknar grundlagarna i exempelvis Sverige.