På fredagsmorgonen förra veckan bestämde sig Natalja, min ukrainska väninna, för att lämna Ukraina. Hon har sitt hem i Irpin, en förstad på 60 000 invånare strax väster om Kiev, som sett några av de hårdaste striderna och är nu till stor del förstörd.
På lördagskvällen mötte jag henne i Uzjhorod i Transkarpatien, alldeles på gränsen till Slovakien. Vi valde den gränsövergången eftersom vi antog att väntetiden där var betydligt kortare än vid de ukrainsk-polska norröver.
Mycket riktigt tog det mig 15 minuter att korsa gränsen in i Ukraina och en halvtimme för mig, Natalja och hennes hund att passera i den andra riktningen. Längst tid tog det att fylla i en sannolikt meningslös blankett för hunden på den slovakiska sidan – och för de ukrainska gränsvakterna att kontrollera mitt pass. De ville avskriva misstanken att jag var ukrainare och försvarspliktig. Ukrainska manliga medborgare mellan 18 och 60 år tillåts inte lämna landet.
I måndags hämtade jag en annan ukrainsk familj, mamma och son, vid den polska gränsen – övergången Smilnytsya-Kroscienko. Det var en helt annan historia. De som jag mötte fick vänta i tio timmar för att ta sig över. Och det är ändå inte lång tid i sammanhanget. Väntan vid gränsen i bortåt fyra dagar, med bilköer på fem mil, som det har vittnats om under det ryska storanfallets första vecka, sliter människor betydligt hårdare. Ukrainska flyktingar som jag talat med i Eskilstuna berättar om folk som har klämts ihjäl i trängseln.
Med tanke på den oerhört stora flyktingströmmen har detta ändå hanterats närmast exemplariskt. Flera tåg per dag går västerut från Kiev och andra utsatta städer. De förflyttar sig långsamt på omvägar runt farliga järnvägsavsnitt. De går nedsläckta och kalla när de rör sig i mörkret för att inte dra till sig uppmärksamhet från det ryska bombflyget. De är fullastade med folk på ett sätt som påminner om transporter under andra världskriget. Men de kommer fram till västgränsen.
Det omedelbara mottagandet i EU-länderna är också föredömligt. De proppar som finns på den ukrainska sidan löses omedelbart upp så fort folk kommit över. Jag såg det själv där jag stod. Ukrainarna fångas direkt upp av volontärer, och där det behövs av myndighetspersoner.
Flyktingarna erbjuds mat, varma kläder, vård. Det finns hygienartiklar, barnleksaker, djurfoder och allt annat som människor som snabbt tvingats lämna sina hem skulle kunna behöva. Mobiloperatörer delar ut gratis simkort. Fordon för vidaretransport väntar med tydliga anvisningar, och många privatpersoner är där med sina bilar.
Civilsamhällets insatser är ovärderliga. Men dessa liksom det smidiga mottagandet som helhet hade varit omöjliga om EU-länderna hade agerat som vid tidigare flyktingkriser.
Ukrainarna möts nu av öppna gränser. Sedan 2017 kan ukrainska medborgare med biometriska pass resa fritt in i EU. Under denna kris har gränsländerna avskaffat även det kravet. Alla ukrainare som på något sätt kan visa sin nationstillhörighet – id-kort, födelsebevis, körkort – släpps in.
När de väl kommit över kan de obehindrat resa vidare i Europa. Jag såg inga gränskontroller vid Polens gränser mot Slovakien och Tyskland eller mellan Tyskland och Danmark. Den första passkontrollen skedde på svensk sida av Öresundsbron. Ukrainare får även resa gratis inrikes, åtminstone i Polen, samt på flera färjor till Sverige.
Om man inom EU däremot hade gjort som tidigare – skapat konstgjorda proppar vid gränsövergångarna, låst in flyktingarna i läger, stängt gränsområdena för hjälporganisationer, försvårat resor mellan EU-länderna – hade vi fått alla humanitära katastrofers moder.
I EU:s dokument om genomförande av massflyktsdirektivet understryks att ukrainarnas fria rörlighet inom unionen, och deras möjlighet att ansluta till släkt och vänner, främjar ett smidigt flöde och en god fördelning av flyktingarna mellan medlemsländerna. Det påpekandet är något av motsatsen till hur det har låtit tidigare från europeiska politiker.
Ja, detta är bara början. På tågstationen i Krakow fick jag en liten glimt av hur det kan bli framöver – långa köer till tillfälliga boenden, folk som sover på stationen och så vidare. Inte desto mindre har EU tack vare öppenhet, frihet och frivillighet för flyktingarna kunnat ta emot två miljoner människor på två veckor utan något som ens avlägset påminner om systemkollaps.
Detta bör ge lärdomar. De tidigare flyktingkriserna var till stor del skapade av de europeiska staternas ambivalenta hållning till de flyende och överdriven strävan efter kontroll.
Det gäller nu att hålla i detta. Politikerna i asylländerna får inte drabbas av panik och börja införa gränshinder för ukrainarna. Länder som Sverige bör också tänka långsiktigt och erbjuda ukrainska flyktingar något tryggare och mer varaktigt än det tillfälliga skydd som ges av EU-direktivet. Den som har fått sitt liv sönderslaget måste ges möjlighet att bygga upp ett nytt.