I måndags överlämnades den statliga utredningen Statens ansvar för skolan – ett besluts- och kunskapsunderlag till skolminister Lotta Edholm (L). Efter nästan två års vridande och vändande på frågan om staten ska ta över skolan har utredaren Thomas Persson kommit fram till att staten bör stärka sitt ansvar för skolan.
Det kan tyckas att två år är en alldeles för lång tid för att komma fram till slutsatsen, men frågan är komplicerad.
Det var betydligt enklare att kommunalisera skolan då ett statligt system skulle anpassas till 290 kommuner. Ska skolan förstatligas igen måste 290 olika skolförvaltningar och förvaltningskulturer i stället tryckas in i en förvaltning. Det säger sig självt att det är komplicerat och tar tid. Utredarna bedömer att det skulle ta 20 år att helt förstatliga skolan.
Men så länge går det naturligtvis inte att vänta för att åtgärda skolans mest akuta problem.
Skillnaderna mellan bra och dåliga skolor växer. Läsåret 2021/22 var 85 procent av eleverna som gått ut nian behöriga till ett nationellt program i gymnasiet.
Den viktigaste faktorn för om en elev klarar skolan eller inte är föräldrarnas utbildningsnivå –oavsett om eleverna kategoriseras utifrån kön eller migrationsbakgrund. Skolan misslyckas år efter år med sitt grundläggande uppdrag att kompensera för elevernas bakgrund.
Med tanke på hur viktig skolan är för samhället och individernas möjlighet att skapa ett gott och fullvärdigt liv är det märkligt att inte mer har gjorts för att utjämna skillnaderna i skolan. Eller i vart fall att det inte ställts hårdare krav på att det som görs har effekt. För många åtgärder som sätts in för att åtgärda problemen är ineffektiva eller rent ut sagt verkningslösa. Oavsett om det är kommunerna, enskilda huvudmän eller staten som står bakom dem.
De senaste fem åren har staten exempelvis betalat ut nästan 22 miljarder kronor i statsbidrag till kommuner och fristående huvudmän för att de ska förbättra likvärdigheten i skolan. Resultatet? Behörigheten till gymnasiet har ökat marginellt och i 84 kommuner har skillnaderna mellan skolorna i stället vuxit.
Ett beprövat sätt att öka likvärdigheten är stärka kvaliteten i undervisningen. Men många av de skolor som i dag får mest pengar har störst brist på erfarna rektorer och utbildade lärare. Då är det svårt att förbättra kvaliteten och pengarna gör ingen större nytta.
Vad som ska uppnås med hjälp av statsbidraget för stärkt likvärdighet är dock inte särskilt tydligt i den förordning som reglerar bidraget. ”Det finns risk att vi skjuter ut pengar, utan samlad kunskap om hur de bäst används. Men på nationell nivå ställs ofta inte sådana frågor”, konstaterar Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson i en intervju i Dagens Samhälle.
Men det går inte bara att skylla på ineffektiva statliga åtgärder. I utredningen "Statens ansvar för skolan" pekar utredaren på att det finns brister i hur både kommuner och enskilda huvudmän fullgör sina uppgifter. Inte sällan har det ett samband med en varierande kapacitet att effektiv styra och driva skolverksamheten. Många kommuner och enskilda huvudmän är helt enkelt för små.
Därför förordar utredaren att staten antingen stärker sitt ansvar för skolan eller helt tar över den.
Det första alternativet omfattar ett förstärkt ansvar för finansiering samt lärares och rektorers kompetensutveckling. Dessutom bör staten ge huvudmän och skolor ett kompetenshöjande stöd. Det andra alternativet: ett förstatligande av skolan förordas enbart om det finns breda politiska överenskommelser och en uthållighet som sträcker sig över flera mandatperioder.
Oavsett om regeringen går vidare eller inte med utredningens förslag finns det skäl att redan nu ställa skarpare kvalitetskrav på skolorna och dess huvudmän.
Det går att förbättra ledarskapet, ställa krav på kvalitet i undervisningen, förbättra arbetsmiljön för personal och elever genom att införa metoder som faktiskt fungerar och lära av dem som redan lyckats. Att pengarna går dit de bevisligen mest gör nytta.
Med det sagt är det är också viktigt att inse att det ibland inte spelar någon roll vad man än gör. Hur effektiva åtgärderna än är på pappret. Resultaten uteblir. I dessa fall måste det bli enklare att ta till en mer radikal åtgärd: att stänga skolorna som inte håller måttet. För att det ska kunna ske behöver Skolinspektionen få utökade resurser och befogenheter.
Det kommer att ta tid att få styr på skolan igen. Det finns ingen mirakelmetod som kommer att fixa alla problem. Men det går att göra mer redan i dag om viljan finns och kraven på resultat blir tydligare och tuffare.
