Det är kravet på en folkomröstning som nu görs till plakatfrågan i Vänsterpartiets Nato-motstånd. Så agerar vissa partier som befinner sig i parlamentarisk minoritet. Om inte annat ger ett sådant krav flera vägar till mobilisering av väljarstöd.

Men det mest intressanta i den vänsterpartistiska linjen är den avsevärda förskjutningen i anti Nato-argumenten. Förändringen belyser hur det svenska motståndet mot försvarsalliansen står på mycket svag saklig grund, särskilt efter Rysslands fullskaliga angrepp på Ukraina.

Sedan 24 februari kan ingen hävda att Ryssland är ofarligt för sitt grannskap. Men vilka slutsatser dras av detta i fråga om Sveriges försvarssamarbeten?

En central vänsterpartistisk tes, uttryckt av partiledaren Nooshi Dadgostar i P1 Morgon i torsdags, har nu blivit att andra länder vid ett angrepp kommer till Sveriges hjälp oavsett formella allianser. Dadgostar citerade USA:s president Joe Biden som sagt att Sverige är okränkbart territorium. ”Det är på det sättet vi skyddat oss”, sade hon syftande på västmakters intresse av att skydda Östersjön.

Det är en ny åsikt från Vänsterpartiet. Att svensk säkerhet tryggas genom en västrelation är en bit ifrån den traditionella vänsterpartistiska doktrinen om neutralitetens egenvärde.

Hur ska då denna hjälp kunna tas emot rent konkret? Här försöker sig Vänsterpartiet på en spagat. Dadgostar talar för mer militärt samarbete med andra demokratier. Men hennes parti är samtidigt kritiskt till det värdlandsavtal som gör det möjligt att ta emot Natoländers stöd i händelse av krig, samt hysa Nato-styrkor för gemensamma övningar. I Vänsterpartiets valplattform står att värdlandsavtalet, som V och SD motsatte sig, bör rivas upp.

Sverige ska alltså få hjälp av Nato utan att vara medlem av försvarsalliansen och utan att göra det som icke Nato-länder förväntas göra för att kunna ta emot denna hjälp.

Ett intressant sidospår är Dadgostars kritik mot att alliansregeringen krympte försvaret, trots Rysslands farlighet. Vänsterpartiledaren nämnde i P1 Morgon särskilt kriget mot Georgien 2008. Nu bör försvarsutgifterna ligga på minst två procent av BNP, anser hon.

Det sista är en välkommen men senkommen insikt. Men vad gjorde Vänsterpartiet under alliansåren 2006-2014? Drev partiet på för högre försvarsambitioner och föreslog större försvarsanslag? Inte alls. De vänsterpartistiska budgetförslagen under de åren avsätter tvärtom mindre pengar till försvaret jämfört med alliansregeringen. 

Så vem är det Nooshi Dadgostar kritiserar?

En stor del av motståndet mot Nato vilar också på missförstånd – och ofta ren desinformation – om vad denna organisation är. Det heter att Sverige som Nato-medlem skulle tvingas ge säkerhetsgarantier till, för att använda Dadgostars ord, semidiktaturer som Ungern och Turkiet. I en förlängning av resonemanget placerade hon svenska tjejer och killar på slagfältet ”på grund av Nato”.

Så fungerar det inte. Det har sagts på denna sida förr men måste uppenbarligen göras igen: Nato är en mellanstatlig försvarsallians. Det betyder att det kollektiva försvaret i Artikel 5 aktiveras när ett Natoland angrips, något som kräver enhälligt beslut av samtliga medlemsländer. Därefter ska varje land bistå med det som det anser nödvändigt. Det kan vara direkt militärt ingripande men måste inte vara det.

När det gäller Ungern har EU redan en solidaritetsklausul som ålägger medlemsländerna att bistå andra unionsmedlemmar i händelse av bland annat krig.

Poängen med ett Nato-medlemskap är en samövad och samplanerad förmåga att bistå varandra vid ett angrepp och en knytning av USA till det egna försvaret. Det sista är en politisk, inte en juridisk, garanti men den läggs på systemnivå och är då inte lika beroende av humöret i Vita huset.

Man kan ha olika uppfattningar om ett svenskt Nato-medlemskap. Men man bör förhålla sig till det verkliga Nato, inte till det påhittade.