Nyligen föll regeringen i Nederländerna och den mångårige premiärministern Mark Rutte lämnar politiken. Det blir nyval i höst. Sedan brukar det ta lång tid att bilda en ny regering.
Nederländerna har ingen formell småpartispärr, det räcker med 0,67 procent av rösterna för att få ett mandat. Resultatet har blivit 16 (!) partier i parlamentet. Enligt opinionsmätningarna får inget parti över 20 procent av rösterna. Inte så konstigt om regeringsbildningen blir krångligt.
Danmark har en låg spärr på 2 procent. I senaste folketingsvalet fick tolv partier mandat, och därutöver fyra från Färöarna och Grönland med ett mandat var. Där bildade de tre största partierna en bred mittenregering, men även den behöver stöd av ett färöiskt mandat för att vara säker på majoritet.
I Sverige är spärren fyra procent. Syftet är att undvika stor partisplittring. De flesta länder med proportionella system, där partierna får mandat ungefär efter sin andel av rösterna, har spärrar på 3-5 procent. Den svenska spärren infördes med enkammarriksdagen. Då fanns det fem partier i riksdagen, nu är det åtta. Den har således inte hindrat nya partier att komma in, men utan eller med en mycket låg spärr hade det nog varit ännu fler riksdagspartier.
Här handlar det om kluriga avvägningar. Stor partisplittring kan leda till handlingsförlamning och ökad misstro mot demokratin. Valsystem som, likt USA och Storbritannien, gynnar större partier, kan ge mer handlingskraftiga regeringar som kan driva igenom de egna vallöftena. Men det betyder att väljarnas röster i praktiken blir olika värda då stora partier får lättare mandat. Partier utan ett flertal av väljarna kan ändå få mer än hälften av mandaten.
Det kan bli farligt om vinnarpartiet inte fullt ut respekterar demokratin och de politiska motståndarna. Det för auktoritära tendenser kritiserade regeringspartiet i Polen, Lag och Rättvisa, fick egen majoritet fast partiet bara hade 37,6 procent av rösterna. Victor Orban i Ungern ändrade valsystemet så att hälften av rösterna i nästa val gav två tredjedelar av mandaten.
I flera länder med spärrar på 3-5 procent röstar många väljare, ofta betydligt över tio procent, på partier som inte klarar spärren. De rösterna blir "bortkastade" och ökar risken att partier utan majoritet av väljarna ändå får flertal av mandaten. Så var det i Polen.
Den svenska fyraprocentsspärren tycks, mer än i andra länder, ha lett till taktikröstning för att hålla partier kvar i riksdagen. Förr var det "kamrat fyra procent" för dåvarande VPK, sedan "pastor fyra procent" för KD(S). I senaste valet kan Liberalerna och Miljöpartiet ha räddats kvar av taktikröstande.
Huvudskälet till taktikröstande är den hårda svenska blockpolitiken, som ger en märklig blandning av två- och mångpartisystem. Väljarna kan då rösta på ett hotat parti i det "egna laget", trots att de egentligen tycker bäst om ett annat.
Det har lett till ett paradoxalt resultat av spärren. I stället för att minska splittringen kan blockpolitiken ha lett till att partier utan förstahandsstöd av väljarna över spärren ändå kan klara den. Samtidigt kvarstår dilemmat för andra väljare som inte vågar rösta på partier de tycker bäst om för att de inte ser ut att klara fyraprocentsspärren.
Det bästa vore att väljarna röstar på partiet de gillar bäst och att bara partier med ett verkligt stöd över spärren får mandat. Det kan lösas genom att väljarna får rätt att, om de vill, rösta på ett parti i andra hand. Klarar inte förstahandsvalet förs rösten över till andrahandsvalet. Sådana preferenssystem finns sedan länge i Australien och Irland, och har införts i några delstater i USA.
Det skulle minska risken att många röster blir "bortkastade" och inte påverkar hur mandaten fördelas. Det talar för att spärren kan höjas till fem procent för att hålla emot fortsatt partisplittring. Taktikröstning borde inte behövas, då väljarna som i första hand röstar på ett parti som inte klarar spärren genom preferensröstningen ändå kan stödja "blocklaget". Den som gillar ett litet uppstickarparti kan rösta på favoritalternativet utan att bekymra sig över att rösten riskerar att "kastas bort".
Andrahandsröstning blir lättare med gemensam valsedel i stället för dagens villervalla med valsedlar. Det är en förändring som ändå kan vara på gång efter förra valets strul med långa köer i en del vallokaler.