Hur sammanfattar man ett liv i en bok? Förre detta statsministern Ingvar Carlsson (S) låter döden vara den röda tråd som leder läsarna genom sidorna i hans nyutkomna bok.
Ingen kan undgå döden. Men vissa personer, som Ingvar Carlsson, präglas mer av döden än andra. 1947, när Ingvar är 12 år arbetar han heltid hela sommaren. Han måste bidra till familjens försörjning så att han kan fortsätta att läsa på läroverket.Men innan skolan börjar får han en vecka ledigt. En dag under detta korta lov hittar Ingvar sin pappa Olof, livlös. Han slår larm, pappan hämtas med ambulans, men hans liv går inte att rädda.
Ingvar och hans pappa stod nära varandra. Han skildrar tilliten, tryggheten och kärleken mellan förälder och barn som inte uttrycks i ord. Dagarna när Ingvar väntade utanför sin pappas arbete och de hand i hand långsamt promenerade hem. Hur de tysta vilade sida vid sida.
Pappans död kommer att påverka Ingvar Carlsson i resten av hans liv. Han skriver om att det lett till en livslång oro att något allvarligt ska hända hans närmaste. Pappans död är långt ifrån det enda brutala dödsfallet som får avgörande betydelse i hans liv. Mordet på Olof Palme är ett trauma han aldrig kommer över. Kanske för att mordet aldrig klarades upp. Även mordet på Anna Lind är traumatiskt, men då mördaren kunde gripas och dömas verkar ändå denna sorg mer hanterbar.
När jag läser boken tänker jag att Ingvar Carlsson lika gärna kunde ha valt ett annat tema som är nästan är lika genomgående i texten. De kvinnor som på olika sätt påverkat och förbättrat hans liv.
Hans mamma Ida, som efter pappans död tog över den huvudsakliga försörjningen av familjen. Några veckor efter pappans död får hon ett heltidsjobb på en textilfabrik, vissa kvällar har hon städuppdrag. Barnen får fortsätta att hjälpa till med försörjningen, men det går. De tre pojkarna får utbildning och gör klassresor.
Mammans möjlighet att arbeta i textilbranschen var avgörande för att Ingvars liv blev som de blev. I boken pekas det på att det var i Sjuhäradsbygden som kvinnor på bred front först tog sig in på industriarbetsplatserna. Men det hade ett pris. Lönerna pressades och regionen blev ett låglöneområde.
Ingvar Carlsson, såg och lärde. Han återkommer flera gånger till jämställdhetsfrågor hur viktigt det är att kvinnor har möjlighet att arbeta och göra karriär.
När han bildade regering efter valet 1994, blev det världens första helt jämställda regering.
Men kanske är ändå det mest intressanta med Ingvar Carlssons bok det han inte skriver om eller rättare sagt det han kanske inte ser: hur socialdemokratin förändrades under ett långt regeringsinnehav.
Hösten 1958 blir han erbjuden ett jobb, att förstärka statsrådsberedningen som då bestod av fyra personer. Statsminister Tage Erlander, den politiske sekreteraren Olof Palme, sekreteraren Maria Nyström och vaktmästaren Tage Hollner. Carlsson tackar ja och blir en del av maktens kärna i nästan 40 år fram till dess att han avgår som partiledare 1996.
Han och Palme blir ett radarpar. Och han var nöjd att verka i Palmes skugga. Ingvar Carlsson är i grund och botten en lagspelare som inte behöver toppa laget. Ändå axlade han rollen som statsminister i nästan tio år efter Palmes död.
Han ser Socialdemokraterna som det enda statsbärande alternativet. Det parti som är bäst skickat att styra landet. Samtidigt är han märkligt blind för partiet och dess företrädares brister.
Visst, beroende på perspektiv upplever vi händelser på olika sätt. Men hans för boken långa och rasande försvar av dåvarande justitieminister Anna-Greta Leijon och hennes beslut att skriva ett icke diariefört rekommendationsbrev till privatspanaren Ebbe Carlsson, ter sig ändå onyanserat: ”Det måste ha känts ganska märkligt att ha dömts så hårt och utan begrundan för att hon gått för långt och varit oförsiktig i kampen för att få fast statsministerns mördare,” skriver Ingvar Carlsson.
Det finns goda skäl att kritisera polisens hantering av Palme-utredningen. Men det finns också goda skäl att kritisera Anna-Greta Leijon. Ändamålet, att sätta dit en mördare, helgar inte medlen. En justitieminister ska inte sätta sig över lagarna.
Mona Sahlins Tobleroneaffär avhandlas på några rader och beskrivs som att hon ”tillfälligt använt det statliga kreditkortet för privata inköp”. Hon drog därför tillbaka sin kandidatur att bli ny partiledare, enligt Carlsson. Vi andra som betraktar affären från ett annat perspektiv har andra minnesbilder av affären.
Ingvar Carlsson tjänade sitt parti väl. En av hans styrkor som partiledare var att han odlade talanger i partiet, inte minst kvinnor: Anna Lindh, Margot Wallström och Mona Sahlin för att nämna några namn.
Men hans lojalitet till sitt parti är också hans svaghet. Han tycks oförmögen att se sprickorna, eller resonera om vad man hade kunnat göra bättre under hans 40 år i partiets absoluta topp. Eller så har jag fel och det blir temat för hans nästa bok.
