Det har dundrat i fastighetsbranschen den senaste tiden. Samhällsbyggnadsbolaget (SBB) är i trubbel. Det får efterverkningar som också kan, om politiker och näringsliv inte är försiktiga, få följder i Sörmland.
Fastighetsbolaget grundades 2016 av det tidigare S-kommunalrådet i Nynäshamn, Ilja Batljan. Affärsidén var enkel: Köpa offentliga byggnader för att sedan hyra ut dem till den tidigare ägaren. Kortsiktigt har modellen varit framgångsrik. Aktiekursen har stått högt. 2021 var bolagets b-aktie värd omkring 60 kronor.
Men aktien har sedan dess dalat till, i skrivande stund, strax över 5 kronor. Bolagets förluster har det senaste kvartalet varit omfattande. Dess kreditvärdighet har sänkts till skräpnivå. Stigande räntor fungerar illa med bolagets affärsmodell. Noll- och lågräntan, som verkar ha hållit företaget flytande, går mot sitt slut.
Nedgången har slagit mot grundaren Ilja Batljan som nu tvingats avgå som vd.
SBB har, för att hålla sig flytande, sålt av delar av sitt fastighetsbestånd. Och fler försäljningar lär det bli. Enligt Dagens Samhälle, som sammanställt bolagets lokalinnehav, äger SBB 250 LSS-boenden, över 200 skol- eller andra utbildningslokaler, samt omkring 60 äldreboenden. Utöver detta bestånd äger bolaget även ett femtiotal vårdinrättningar. Nära 30 byggnader inhyser tingsrätter eller polishus. Plus en del annat.
För att inte dessa fastigheter ska hamna i fel händer vill Vänsterpartiets Noshi Dadgostar, men också Socialdemokraternas Magdalena Andersson, att staten, regionerna och kommunerna bör köpa tillbaka samhällsviktiga SBB-fastigheter som är till salu. Helst vill de se att dessa köpare ges förköpsrätt för att inte driva på något budkrig.
Och det finns en poäng i att staten ställer in sig på att köpa en del av fastigheterna. Polisverksamhet, domstolar och säkerhetspolitisk verksamhet bör bedrivas i lokaler som staten har kontroll över. Risken är annars att illasinnade aktörer, både kriminella och utländsk makt, nyttjar luckor i dagens lagstiftning.
Att SBB meddelarr att de inte tänker sälja säkerhetspolitiskt känsliga fastigheter till oseriösa aktörer är så klart bra, men inte skottsäkert. Bolagets bedömning av vem som är en seriös spekulant behöver inte nödvändigtvis vara samma som Säkerhetspolisens eller allmänhetens.
Dessutom är det svårt att se hur bolaget skulle kunna tacka nej till storsummor när företaget står vid ruinens brant. Även om buden kommer från ljusskygga aktörer. Dessutom: Skalbolag eller intrikata bolagskonstruktioner kan dölja mycket. Polishusen på Nygatan i Eskilstuna och Djulögatan i Katrineholm (som nu ägs av SBB) får inte hamna i händerna på sådana typer.
Samtidigt bör man vara skeptisk till förköpsidén. Det är en sorts "lösning" som kan störa marknaden ytterligare. Dessutom kan det bli juridiskt och praktiskt knöligt. Och då SBB lär sälja fastigheterna i buntar blir det särskilt besvärligt, eller omöjligt, för kommunerna att köpa. Då de enligt kommunallagen inte får köpa fastigheter utanför kommungränsen. Vilket Annika Wallenskog, chefsekonom på Sveriges kommuner och regioner (SKR) konstaterat.
Det finns även lärdomar att dra av fallet. Föreställningarna om att kommunerna skulle spara pengar och oro på att hyra i stället för att äga har inte visat sig stämma. När Kommuninvest i rapporten "Att äga eller hyra sina verksamhetslokaler" tittade på frågan var slutsatsen att det blir billigare för regionerna, staten och kommunerna att äga.
Nu behöver den kalkylen inte se likadan ut i hela landet. Kommuner kan ha svårigheter att ha rätt kompetens för att utveckla fastigheterna. Samtidigt innebär ägande rådighet över lokalerna.
Det ekonomiskt trängda läget gör också det besvärligt för kommunerna att suga upp SBB-ägda fastigheter. Även om det finns kommuner som kanske kan och vill köpa. Men de bör då vara försiktiga. Lite talar till exempel för att kommunerna i Flen och Katrineholm skulle fungera bättre om deköpte de fastigheter som i dag inrymmer LSS-verksamheter.
Kommuner har dock skäl att hålla hårt i skollokaler. För även med sviktande elevunderlag ska kommuner bedriva skolundervisning. Att äga skollokalerna kan vara ett sätt att hålla nere omkostnaderna på lång sikt. För äldreomsorgen kan det bli ännu viktigare, särskilt i kommuner där demografin slår åt det hållet. Behoven i denna sektor kommer växa kraftigt den närmaste tiden och lång tid framöver. Det ställer inte bara krav på mer personal och rätt kompetens. Fler lokaler kan behöva letas fram, byggas och renoveras. Genom eget ägande av lokalerna kan kommunerna kanske hålla nere utgifterna.
Avslutande tanke: De svenska kommuner som sålt av vissa samhällsviktiga fastigheter har ett och annat att förklara. Visst kan det finnas skäl att avyttra kommunala lokaler. Men alltför ofta har pengarna från sådana försäljningar, inte minst i Eskilstuna, använts för att finansiera löpande kostnader. Det är skadlig och oansvarig politik som politiker borde låta bli.
Niklas Otto Olsson är politisk redaktör på Katrineholms-Kuriren (ob lib)
