Mikael Persbrandt som FN-chefen Dag Hammarskjöld. Det är det senaste, i en genre där skärvor av verklighet rörs ihop med påhitt, och blir film. Ett förrädiskt surrogat till historieboken, förenkling blir lätt förfalskning.
Hammarskjöld dog 1961 i en flygkrasch i nuvarande Zambia. Tidigare kom han i en spektakulär konflikt med Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov. En tid efter sin död uppfattades Hammarskjöld som en svensk nationalhjälte. Det bidrog till en idealiserad bild även av FN.
Nu finns en mycket välgjord biografi över honom: med tyngdpunkt i rollerna i svensk utrikespolitik efter världskriget samt i FN: ”Helgon och maktspelare. Dag Hammarskjöld som politiker”, av tidigare ambassadören Staffan Carlsson. Det är något annat än en film med Persbrandt.
Den verklige, mångsidige Hammarskjöld var kulturell, religiös och dessutom botaniskt kunnig. I svensk politik fanns han alldeles under toppen 1936-53 – först i finans-, sedan i utrikesdepartementet. I två år var han statsråd, i Tage Erlanders S-regering, och så i dennes koalition med bondeförbundet.
Han var dock ämbetsmannapolitiker, utan partibok fast med viktiga roller i först ekonomisk politik, sedan utrikespolitik. Han var en i den krets ekonomer som brottades med mellankrigstidens arbetslöshets- och konjunkturproblem. Några blev professorer, flera blev ministrar, som Gunnar Myrdal (S). Två blev även partiledare, liberalen Bertil Ohlin och högermannen Gösta Bagge.
Hammarskjöld blev däremot ämbetsman, först på riksbanken. Han gjorde så bra ifrån sig att Ernst Wigforss tog honom till finansdepartementet 1936, som närmaste man och statssekreterare.
Där blev han kvar genom fyra regeringar, med fyra partisammansättningar. Socialisten Wigforss och den moderat borgerlige ämbetsmannen Hammarskjöld fungerade väl ihop, ett av proven på hur statsbyråkratins och socialdemokratins tänkesätt visade sig passa ihop.
Personkombinationen måste ha överraskat. Hammarskjölds far var, som statsminister i kungaministären 1914-17, en av huvudaktörerna i högerns motstånd mot parlamentarism och allmän och lika rösträtt.
Sonen följde inte sin fars väg i detta. Mer präglades han av moderns kristna engagemang. De religiösa anteckningar som efter hans död blev boken ”Vägmärken” har lästs mycket, och beundrats. Staffan Carlsson ifrågasätter överdrifter i tolkningar av dem. Centralt i "Vägmärken" var luthersk tradition, hoppet om en kallelse, till att få uträtta något gott i Guds och medmänniskors tjänst.
Nytt, och klargörande, i Carlssons biografi är främst hur Erlander hade Hammarskjöld till att få med Sverige i västblockets ekonomiska institutioner, såsom föregångaren till det än i dag så betydelsefulla samarbetsorganet OECD.
Det gällde också att utan utåt synliga avtal delta i västs exportbegränsningar av kullager och andra strategiska produkter. I så känsliga förhandlingar västerut hade Dag Hammarskjöld en viktig roll, först på UD, sedan som statsråd. Han var en skicklig, ekonomiskt kunnig förhandlare, och blev betrodd i viktiga västliga huvudstäder. För det behövde Erlander honom i regeringen, och lyfte honom 1951 till biträdande utrikesminister.
Utrikesministern Östen Undén hade mer svårt för västmakterna. En annan veteran bland svenska ambassadörer, Mats Bergquist, beskriver i ”Östen Undén, Tage Erlander och det kalla kriget”, hur utrikes- och statsministrarna (båda S) hanterade spänningarna. Han ger en nyanserad bild. De båda kom inte i konflikt, men med åren tog statsministern över ledningen i fler större utrikesfrågor.
Hammarskjöld hoppades att efter sin tid i regeringen få bli landshövding i Uppsala. 1953 kom i stället kallelsen. Västs stormakter och Sovjet hade avvisat en rad av varandras förslag om ny generalsekreterare i FN. Väst hade övertag, men behövde någon från ett formellt neutralt land.
Några i London och Paris som lärt känna Hammarskjöld insåg att han var både kompetent och i det tysta västvänlig, men kanske ändå godtagbar för Sovjet. Så blev det.
Han gick in för att kraftigt utvidga generalsekreterarens roll, till en självständig aktör. Det gick bra efter Suezkrisen 1956.
I röran efter den belgiska kolonialismen i Kongo uppträdde Hammarskjöld i samförstånd med USA. Men kaos och katastrof följde, och flygkrasch. Han var då sedan några år hårt angripen av Sovjet, som ville ha honom avsatt.
Han hade även stött sig med Charles de Gaulle, som blivit fransk president. Hammarskjöld hade inte kunnat bli omvald i FN. I det växande FN, med en mängd länder och en mängd diktaturer, hade han aldrig kunnat komma ifråga, fast han hade försökt göra de nya medlemmarna i Asien och Afrika mer delaktiga.
Det viktigaste han gjorde som politiker var kanske ändå inte i FN, utan den diskreta början på Sveriges västliga väg som med tiden gick till Nato.
Åke Wredén är tidigare medarbetare på ledarredaktionen
