I veckan smackade väl Jimmie Åkesson (SD) belåtet. Regeringen ska verka för att fler invandrare lämnar Sverige. Frivilligt.

Politik för återvandring som det kallas behöver inte vara fel. I FN:s konvention om mänskliga rättigheter görs det klart att varje individ har rätt att lämna det land de befinner sig i och återvända till sitt eget land. Och ända sedan 80-talet har det funnits stöd och pengar att söka och få för de med uppehållstillstånd i Sverige, som vill resa tillbaka sitt forna hemland. De som vill ta emot stödet och återvandringsbidraget behöver i praktiken bara visa hur de på lagligt sätt ska ta sig till sitt hemland. För en hel familj handlar detta bistånd om högst 40 000 kronor som betalas ut vid avfärd.

Det är detta som regeringen nu vill peta i. En utredning har tillsatts som bland annat ska göra en översyn av hur andra länder, däribland Danmark, arbetar med återvandring och lägga förslag som ska öka återvändandet.

De politiska ambitionerna bakom tillsättningen av utredningen behöver ifrågasättas. Vilka problem är det som ska lösas? Dessutom bör man fråga huruvida återvandringspolitik är rätt sak att lägga skattepengarna på?

För de som saknar sitt tidigare hemland, men som saknar resurserna att genomföra flytten kan extra stålar vara välkomna. Särskilt viktigt kan det vara för de som lämnade sitt hemland närmast under tvång, förföljelse eller krig, men som nu upplever att förutsättningarna förändrats till det bättre. Dock är återvandringsbidraget närmast orört. Insatserna når ytterst få enligt kommittédirektivet. De senaste tio åren har i genomsnitt 17 ärenden per år avgjorts. Årligen har det beviljats i genomsnitt 4 individer. 

Det är dessa siffror som regeringen med SD vill få upp. Och kanske kan antalet som använder sig av stödet växa något om man ökar bidragsstorleken en del, eller att myndigheter lyfter frågan om återvandring oftare när personer som kan vara aktuellt för bidraget är i kontakt med dem. Det skulle knappast innebära någon större budgetbelastning. Men det är tveksamt om det är välprioriterade pengar. Sannolikt är detta en politik som påverkar på marginalen. Eller inte alls.

Dessutom bör det sägas: Antalet personer med uppehållstillstånd som lämnar Sverige på frivillig väg utan att begära bidrag är många fler än de årliga 17. De allra flesta verkar helt enkelt inte behöva bidraget.

Förslaget är dessutom byggt på lös grund. Det pratas löst om misslyckad integration utan att specificera i vilka delar. Man fortsätter tjata om att färre invandrare här förbättrar integrationsförutsättningarna för de som blir kvar i landet. Det blir därför intressant att se vilka slutsatser regeringens utredare och nationalekonomen Joakim Ruist, kommer att dra och vilka lagförslag han kommer att lägga fram. Han har, i en ESO-rapport från 2018, exempelvis konstaterat att fler flyktingar i Sverige inte försvårar integrationen på arbetsmarknaden.

Ruist är en seriös forskare som antagligen lär lyckas undvika de värsta falluckorna på området. Bland annat siktar regeringen in sig på personer som inte har integrerat sig i Sverige "i termer av egenförsörjning eller språk" eller som "inte delar grundläggande svenska värderingar om demokrati".

Det är allvarligt. Regeringen delar in människor i önskade och oönskade, och det på mycket oklara grunder. Risken är att man här spär på misstänksamhet mot invandrare och människor med utländsk bakgrund. Och vilka "värderingar" är det som inte hör hemma i Sverige?Detta borde L ha reagerat på, inte ställt sig bakom. Och överallt i direktivet tjatas det om att åtgärderna ska anpassa till olika "grupper". Förslagen som läggs fram ska dessutom vara specifikt utformade varje enskilt "anknytningsland". I praktiken lär det bli att människor från olika länder ska behandlas på olika sätt. Det är en sorts särbehandling politiken bör hålla sig ifrån. 

Den här politiken ska även ses i ljuset av regeringens förslag att utlänningar ska "kvalificera sig till välfärden". Med ena handen vill man göra det initialt svårare att leva i Sverige. Med den andra handen vill man ge pengar för att lämna landet till dem som redan bott och levt här länge.

I sina delar kan den här sortens justeringar ge önskvärda men små effekter. Men som helhet lär det i praktiken ha marginell påverkan. Syftet med denna politik är inte att lösa några verkliga problem. Den är till för att mobilisera väljarstöd.

Niklas Otto Olsson är politisk redaktör på Katrineholms-Kuriren (ob lib) och texten har publicerats också där.