Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) är en rättighetslag som ska garantera att personer med omfattande och varaktiga funktionshinder har goda levnadsvillkor. Målet är de ska kunna leva som alla andra. Lagen som trädde i kraft 1994 har därför beskrivits som en frihetsrevolution för såväl funktionshindrade som deras anhöriga.
LSS-lagstiftningen har dock inte inneburit någon fullständig revolution. Genom åren har LSS dels kritiserats av dem som inte tycker att lagen lever upp till sin målsättning, då de anser att det blivit alltför svårt att beviljas hjälp. Dels av dem som tycker att insatserna är för dyra.
Kritiken mot kostnaden riktas främst mot rätten till personlig assistans, som är en av tio insatser i LSS. När assistansreformen trädde i kraft beräknades det att cirka 7 000 personer skulle få assistansersättning under de första åren med i genomsnitt 40 timmar per vecka. Så blev det inte riktigt. År 2021 hade knappt 13 700 personer beviljats assistansersättning med i genomsnitt cirka 131 timmar i veckan.
Kostnaderna för reformen har rusat i väg, samtidigt som ersättningen per assistanstimme är låg.
Statens ersättning till utförarna av personlig assistens har dessutom under en lång rad år räknats upp långsammare än löneutvecklingen. Därmed har ersättningen långsamt holkats ut. När marginalerna krymper minskar även utrymmet för kompetensutveckling och annan kvalitetssäkring av insatsen.
De senaste åren har flera försök gjorts för att förbättra systemet. Men dessa försök har vaken gjort någon särskilt nöjd eller glad. Många politiker tycker fortfarande att systemet är för dyrt. Många utförare tycker inte att de kan göra det jobb de skulle vilja göra, eftersom ersättningen är för låg. Många brukare tycker inte att de får den hjälp som LSS ska garantera.
Rätten till personlig assistans utnyttjas dessutom av personer som fuskar till sig ersättning. Fusket bidrar till att undergräva tilltron till den personliga assistansen.
För att lägga lök på laxen är systemet som används för att administrera assistansen både krångligt och ineffektivt. Ansvaret är i dag delat mellan landets 290 kommuner och Försäkringskassan.
Kommunerna har ansvar för de personer som behöver personlig assistans i max 20 timmar per vecka. Försäkringskassan ansvar för de som behöver mer hjälp än så.
När det finns 291 olika instanser som kan pröva behovet av assistans ökar risken väsentligt för att liknande fall bedöms olika. Det är klarlagt att kommunerna handlägger och beslutar om personlig assistans på många olika sätt. Det är dock orimligt att bostadsorten blir avgörande för om man ska ha rätt till assistans eller inte.
Men nu kan det här administrativa krånglet, som även leder till onödiga kostnader, vara på väg att avskaffas.
Förra veckan lämnade utredningen ”Ett statligt huvudmannaskap för personlig assistans (SOU 2023:9)” över sitt slutbetänkande till regeringen. Som namnet antyder föreslår utredaren att staten, genom Försäkringskassan, både ska ta över bedömningen av behovet av personlig assistans och alla kostnader för insatsen.
Kommunerna, som hittills varit medfinansiärer till systemet, kan därmed slippa en stor utgift.
Utredningen som vridit och vänt på frågan vem som är bäst skickad att hantera frågan – staten eller kommunerna– har landat i slutsatsen att Försäkringskassan har bäst förutsättningar att garantera ökad likvärdighet och rättssäkerhet i bedömningen av rätten till personlig assistans. Utredaren konstaterar också att ett statligt huvudmannaskap även skapar bättre förutsättningar för arbetet mot felaktiga utbetalningar och välfärdskriminalitet.
Alla lär dock inte oreserverat jubla åt det här beskedet.
Försäkringskassan har exempelvis återkommande kritiserats för att ha för hårda nypor sin bedömning av rätten till assistans. Avslagen har bland annat lett till att kommunerna fått ta ett allt större ansvar för att ge individer i behov av personlig assistans stöd och hjälp. Detta har även inneburit att kostnaderna som var tänkta att hamna på statens utgiftskonto i stället belastat kommunerna.
Det finns onekligen gott om goda skäl att samla bedömningarna till en instans. Men om Försäkringskassan ska ta över ansvaret för den personliga assistansen måste man samtidigt se till att bedömningen inte blir för hård.
När man pratar om rätten till personlig assistans får man inte glömma vilken skillnad den har gjort i många människors liv.
Reformen är inte perfekt. Det finns många delar av den som kan blir bättre. Diskussionen om hur regelverket ska utformas måste därför fortsätta.
