Sverigekursen. Så kallar integrations- och arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) sitt förslag på samhällsprov för nyanlända.
Det är väl ingen dålig idé. Att sätta personer som nyligen fått uppehållstillstånd i skolbänk är inte hela lösningen, men undervisning i språk och Sverigespecifik samhällskunskap är inte fel. Görs det på rätt sätt kan det kanske fungera som en karta för dem som är nya i Sverige.
Det är dock mycket som fortfarande är oklart. Kursen ska vara obligatorisk – men Johan Pehrson förklarar inte närmare vad det ska betyda i praktiken. Och det är ofta vanskligt att tala om det svenska "samhället".
Men det är inte bara instruktioner om myndighetskontakter, information om lagar mot aga eller att också kvinnor förväntas jobba, som ingår under detta samlingsbegrepp. Det innefattar även yttrande- och åsiktsfriheten, pressens fristående roll och arbetsmarknadens funktionssätt. Det vill säga sådant som även svenskfödda kan sakna kunskap om, eller ha bristfällig förståelse för. Dessutom: Människor lever på olika vis i olika delar av Sverige. Det är viktigt att komma ihåg.
Och vad innebär det i praktiken att kursen ska vara obligatorisk? Ska lagstiftarna knyta eventuella ersättningar eller bidrag till att nyanlända blir godkända resultatet på provet? Eller räcker det att de genomgått kursen? Den sortens dimmigheter borde Pehrson inte lägga ut. Om nyanlända inte klarar av samhällskursens prov, vad händer då? Statsrådets svar "omtenta" räcker inte om han menar något mer långtgående.
Innan vi går vidare med frågan om Sverigekursen finns det skäl att lyfta det som sällan sägs: Fler – och en större andel – invandrare och flyktingar är i jobb i dag än för några årtionden sedan, och de får dessutom ett jobb mycket snabbare. Det är en utveckling som hänger samman med bättre fungerande arbetsmarknad och en positiv utveckling i samhällsekonomin i stort. Och det stämmer att integration inte enbart är jobb, men det är en väg till egen försörjning och ökat inflytande över sin livssituation.
Sedan har vi detta med förslagets ensidighet. Mycket i flykting- och integrationsdebatten har handlat om att "ställa krav" på nyanlända. Invandrare ska lägga manken till för att etablera sig i landet, resonerar många partier och politiker. Och så är det förstås. Ska nyanlända etablera sig på arbetsmarknaden och hitta sammanhang bortom sina egna landsmän, ja då behöver de anstränga sig.
Men ett liberalt och frisinnat synsätt på frågan om integration kan inte stanna vid att avkräva invandrare ansvar. För ska nya invånare få en verklig chans till snabb etablering i Sverige, Sörmland, Eskilstuna, Katrineholm, Strängnäs, Flen, Vingåker då måste de som är födda eller har bott här länge också hugga i. Kommuner och föreningar håller ofta i integrationsinsatser man kan delta i. Språkcaféer av olika slag finns bland annat. Nyanlända kan inte kliva in genom dörren om den är låst eller gömd av dem som står på andra sidan av den. Gnället om "kravlös integration" löser inte några problem.
Regeringens samarbetspartner Sverigedemokraterna är i detta, och i många andra, sammanhang ett sänke. SD:s invandringsmotståndet är kompakt. Partiets ointresse för och motstånd mot integration är öppet. Ingenstans i sitt partiprogram nämner SD "integration". Det skrivs i stället mycket om "assimilering", det vill säga att invandrare närmast helt måste överge sin kulturella bakgrund och historia för att bli en del av Sverige. Som om det inte vore möjligt att bli eller vara svensk samtidigt som man vårdar sin familjs kulturella, historiska eller religiösa rötter i andra länder. Det är en sorts dirigeringspolitik partier som kallar sig liberala ska hålla sig långt borta ifrån.
Jimmie Åkessons baksätesstyre riskerar lämna ett skadligt avtryck i det Sverigeprov regeringen nu föreslår. Johan Pehrsons intentioner svärtas ner av det dåliga omdömet att stödja sig på SD.
Niklas Otto Olsson är politisk redaktör på Katrineholms-Kuriren.