”Menar vi allvar med ambitionen att kunna samarbeta”, skrev tre S-kommunalråd i DN midsommarafton, ”så måste vi börja med att förändra vår egen retorik”. De satte fingret på det som länge varit tydligt: Det som ofta sagts från regeringen, inte minst statsministern, om vilja till bredare samarbete har inte hängt ihop med hur man samtidigt talat till dem som kunde vara en del av just sådant samarbete.
”Det går … inte att ena stunden bunta ihop de borgerliga partierna och kalla dem för högerpartier, för att i nästa ögonblick sträcka ut handen i förhoppningen om samarbete”, skriver de tre kommunalråden.
Nu finns det många kommunalråd. Men en del har regering och andra extra skäl att lyssna på. Dit hör Lars Stjernkvist, kommunstyrelsens ordförande i Norrköping, riksdagsman under det besvärliga 90-talet, och sedan partisekreterare (S) under drygt halva Göran Perssons statsministertid. Han har tyngd. Han skulle kunna ha en av de ledande posterna i en regering.
Det är han, och två kommunalrådskollegor, Kikki Liljeblad (S) och Olle Johansson (S), som i DN förordar samarbete över blockgränsen, baserat på att ”många av vårt lands välfärdsreformer vuxit fram i brytningspunkten mellan socialdemokraternas strävan efter jämlikhet och liberalernas försvar för individens frihet”.
De menar att ett sådant samarbete behöver innehålla betydande satsningar på infrastruktur och utbildning. Men också att Sverige i det internationella läge som uppstått borde ha en regering med så brett stöd att den utåt kan uppträda med starkt mandat.
Detta motverkas, fortsätter de, av ”dagens hårda debattklimat”, där ”angreppen är hårda, tonen oförsonlig och utrymmet för problematisering och resonerande minimalt”.
Bra att det blev sagt, nu även från socialdemokrater som kan få många i och utanför det egna partiet att ta intryck. Men det handlar om något mer än att stats- och finansminister borde ta sig samman och låta bli påståenden och argument som är ekon av debatten åren närmast efter regeringsskiftet 2006.
Behovet av bredare lösningar i riksdagen, i fler och större frågor, med eller utan en koalitionsregering över blockgränsen, har varit tydligt i minst tre år. Det har blivit mer och mer angeläget. Inte bara på grund av mandatmatematiken och en ytterkantspolitik inställd på att undergräva genom tillfälliga blockerande nejmajoriteter. Det internationella läget är farligare än på länge!
Ett samarbete som kräver besvärliga kompromisser kan samtidigt frigöra politisk kraft till nya frågor där det behövs handling. Regeringen är inte ensam om att rygga tillbaka, och inte heller ensam om språkbruk och tonfall som försvårar samverkan.
Bakom detta döljer sig något mer. Utrymmet har blivit för snävt för det Stjernkvist och hans kollegor kallar ”problematisering och resonerande”. Det blir svårare att lösa olika problem när konstruktiva nya uppslag lätt leder till oresonliga angrepp från intresseorganisationer, som snabbt kan rycka med sig både populistiska nyhetsvinklingar och riskrädsla i interna partiopinioner.
Statsministern, men inte enbart statsministern, bör känna sig träffad av Stjernkvists med fleras diagnos av debattklimatet. Detsamma gäller fler partiledningar – men än mer fackliga organisationer, pensionärsorganisationer och näringslivsorganisationer. En del sådana har starkt bidragit till ett klimat av ilska och missnöje, där verkligheten döljs, och eftertanke motverkas – medan ytterkanter till vänster och höger gynnas.
Det går inte att bryta ett sådant mönster genom att fortsätta med ord och tonfall som är kopierade från tidigare utkämpade maktkampers överdrifter och felsteg.