Alla som försökt uppfostra ett barn vet att det inte alltid är enkelt. Jag tänker att det var enklare förr. Då när det kunde gå timmar utan att föräldrarna visste var barnen var och curling var en sport, inte ett populärpsykologiskt begrepp. Då när barnen inte var uppkopplade och nåbara hela tiden. Då när utevistelse inte var en strafftyp och halvfabrikat ett nästan okänt begrepp.
När motion ingick i vardagsbestyren och barn inte behövde skjutsas till skolan i bil.
Men allt var inte bättre förr.
Då var det helt okej att ha barn lösa i bilen, i dag sitter de så inkapslade och bältade att det är svårt att få ut dem.
Då var det okontroversiellt att röka i bilar, vid matbord, i butiker och på arbetsplatser trots att alla (rimligen) borde ha anat att det kanske inte var så klokt. I dag föreslås lagförslag om rökförbud på uteserveringar.
Då var användningsområdena för de förträffliga asbestfibrerna närmast gränslös. I dag nämns asbest enbart i meningar tillsammans med ord som: risk, sanering och död.
Att ifrågasätta tidigare generationers klokskap är dock vanskligt. Jag menar vem vet vad "vi ansvariga" gör i dag som kommande generationer dömer ut som ren dårskap?
Förhoppningsvis hånskrattar man åt oss för att kvinnor och män ännu inte var jämställda.
Jag är rädd för att vi även kommer få en del skit för klimatförändringar, isbjörnsbrist och läckande slutförvar av kärnbränsle.
‒Men det var väl ändå inte vårt fel, kommer vi att hävda.
‒ Nähä, replikerar barnen, vems fel var det då?
Och där kan det bli lite jobbigt.