”Den klarar sig alltid”, som Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, skriver i krönikesamlingen ”Sent på jorden – 33 tankar om världens största nyhet”, som gavs ut i slutet av förra året.
Däremot finns det ett existentiellt egenintresse med att bry sig om framtiden. För Björn Wiman handlar det bland annat om skidåkning och om tanken på att klimatförändringarna kan leda till att hans barn kanske inte kommer att kunna åka skidor.
Det vore ingen större förlust för planeten. Den har klarat både varmare och kallare perioder, samt massutdöenden där det mest kända är när dinosaurierna försvann för 65 miljoner år sedan.
Däremot vore det en förlust för mänskligheten och då inte bara för den skidåkande delen. Den dagen snön inte ligger kvar i fjällen har förändringar ägt rum på betydligt fler platser. Det handlar exempelvis om att smältande isar kommer att leda till ett instabilare klimat, och det kommer, vare sig vi vill eller inte, att påverka oss.
Frågan är på vilket sätt och hur mycket, eller kanske framför allt hur vi vill att framtiden ska se ut.
Rimligtvis är det i den änden – med att skapa en målbild – vi behöver börja. Som David Jonstad, en av grundarna till Klimatmagasinet Effekt, sa på ett ”Folk och kultur”-seminarium tidigare i veckan, där även bland annat Björn Wiman och Naturskyddsföreningens generalsekreterare Karin Lexén deltog, blir klimatfrågan ofta teknisk. Han jämförde med att den som ska förmå människor att bygga skepp i ett första skede inte ska prata om att hugga ner träd och göra plankor, utan skapa en vision så att fler längtar efter havet. Detta eftersom den som ska engagera sig i något måste kunna relatera till det, och det gör man i regel inte till en omställning av energisystemet.
Därför fungerar det inte att bara peka på hur illa situationen är och höja priset på bilbränsle och flygresor. Det gäller att hitta rätt tilltal för att få med sig majoriteten på förändringarna och införa dem som en del av en större skattereform, där andra avgifter sänks.
Alternativet ser vi i Frankrike, där ”Gula västarna” visar att skattehöjningar på bensin och diesel saknar stöd i breda folklager.
Det understryker varför en statlig hockeytackling för att tvinga bort klimatosmarta val, som 87 influerare nyligen efterfrågade i en gemensam debattartikel, inte bara en dålig idé i största allmänhet. Om inte majoriteten tycker att det känns okej att röra sig i tacklingens riktning – och i så fall krävs ingen tackling, det blir snarare en fösning – kommer den att möta en minst lika hård smäll tillbaka.
Därmed inte sagt att vi ska blunda för att klimatomställningen kommer att kosta pengar. Det är dyrt att ställa om energisystem och transportsektor, vilket visar varför det inte räcker att peta på enskilda skatter och låta dem som har sämst tillgång till skattesubventionerad kollektivtrafik stå för större delen av notan.
I stället måste fokus ligga på hur framtiden ska se ut. Och, inte minst, på hur vi tar kostnaderna tillsammans.