Riksbanken ger sitt stöd till skärpningen av amorteringskravet – och även till en skärpning av kraven på bankers bas av egenkapital.
Riksbankschefens varningar bör tas på stort allvar. Banker finansierar svällande bostadslånegivning med upplåning i utländsk valuta på ett sätt som innebär haveririsker i ett krisläge. Utlåning till bostäder har underblåst prisstegringar och exponerat många hushåll för stora privatekonomiska risker vid stigande räntor, lågkonjunktur med arbetslöshet eller finansiell instabilitet.
Hos Riksbanken finns Sveriges främsta kompetens om finansiella risker, samt erfarenhet av de dramatiska krisförloppen 1992-94 och 2008-10. Riksbankschefen Stefan Ingves är en person att lyssna på när det gäller hur finanskriser bör förebyggas. Han hade centrala roller vid båda de svåra finanskriserna. Första gången som ämbetsman i finansdepartementet och senare chef för "bankakuten", som städade upp de fallfärdiga banker staten tvingades ta över. Andra gången hade han börjat som riksbankschef och gjorde en stor insats för att Sverige framgångsrikt kunde avvärjakrisen.
Hans varningar har politik och nyhetsförmedling alltför ofta slagit ifrån sig. Företrädare för bank-, bygg- och fastighetssektorerna har intresse av att underhålla en fortlöpande stegring av bostadspriser. Mycket som kan kyla ned prisökningen har motarbetats och kritiserats. Det gäller en skattereform där arbete skulle behandlas mindre hårt, medan förmånlig behandling av belånade fastigheter begränsades.
Amorteringskrav som borde vara självklara i en ansvarsfull utlåning tog det åratal att få på plats. Samma sak med kapitalkrav på banker och konsumentskydds- och stabilitetsregler för att bostadslån ska amorteras. I åratal kunde bankerna öka lånebeloppen och underblåsa prishöjningar utan att ha mer än obetydlig täckning med eget riskkapital. Detta möjliggjordes av en anmärkningsvärt låg riskvikt för bostadslån då kravet på eget kapital fastställdes. Detta var kortsiktigt lönsamt för bankerna men bidrog till höjda priser och finansiella risker.
Det är inte en förmån att få för stora lån i förhållande till inkomsten – med risk att råka väldigt illa ut om något går snett i privatlivet eller i samhällsekonomin. En bostadsprisstegring bör bromsas i tid innan den börjar få karaktär av kedjebrev, där de som redan lagt in pengar i bubblan är nervösa och vill hinna lyfta över förlustfaran på andra innan bubblan pyser ihop.
Storstädernas nyhetsredaktioner har ofta tagit lätt på Riksbankens varningar, och alltför ofta varit en ekokammare förde intressegrupper som motverkat mycket som kunnat lugna ner prisgaloppen. I tisdags gjorde Svenska Dagbladet ett stort nummer av att statsrådet Per Bolund (MP) inte visat upp något papper med en egen analys av skälen för att godkänna Finansinspektionens ändrade amorteringskrav. Detta är sidospår och småsak – jämfört med den avsevärda tyngden i Riksbankens varningar.
Ändå spelar finanspolitiska företrädare för alla de fyra partierna i Reinfeldtregeringen med, och brer på tjockt om hur allvarligt det är med Bolunds bristande analys– och SD har de som svans en gång till. Analysen som Riksbanken gjort verkar ingen vilja nämna. Om den får de inga frågor från Svenska Dagbladet.
Så kan den göra som inte ser längre än till chansen att belasta regeringen med den oro bland bostadsägare som banker och mäklare varit med om att orsaka. Det har blivit för gott omlättviktiga opportunisterbland oppositionspolitikerna i ledet närmast bakom partiordförandena.
Av en del partier är föga mer att vänta. Men ett parti är Bertil Ohlins parti – Liberalernas ledning borde tänka mer på vad den store nationalekonomens och Nobelpristagarens föredöme ska betyda: Samhällsekonomiskt ansvar, stöd för dem som försvarar finansiell stabilitet och skyddar marknadsekonomin. Samt att inte låta snäva gruppintressens dimbankar hindra ekonomisk klarsyn.