Det behöver ju inte vara så fel att S och M ibland håller i ledningen ihop. Det är så i en rad kommuner, däribland Katrineholm och några till i Sörmland. I andra ändan av politikens geografi, i EU-parlamentet, har många viktiga beslut, om till exempel ordförandeskapet i EU-kommissionen, under åtskilliga år formats i samförstånd mellan socialdemokrater och den kristdemokratiskt-konservativa gruppen (där M ingår). Det finns en del att invända mot vad de enas om. Men principiellt fel är det inte att de gör upp i enskilda frågor eller om hur ledningen ska se ut.
Det kan skilja väldigt mycket mellan kommuner, både när det gäller de besvärligaste frågorna att lösa och vilka personer och partier som kan fungera bäst ihop. Det har länge varit vanligt med olika slags kombinationer tvärs över den gamla blockgränsen Även samlingsstyren var tidigare mycket vanliga. Därmed inte sagt att vad som helst kan passera utan befogad kritik. Att moderater i Skåne bildat lokal koalition med SD och förkastat samarbete med andra partier i det som förr var alliansen sade en hel del. Framför allt när tillrättavisningarna från centralt M-håll var påfallande lama och än mer verkningslösa.
Mot gemensamt styre av S och M i Katrineholm är det inte sådana invändningar som kan framföras. De båda trivs ihop och har fortsatt även efter valet. Men det går ju ibland att tycka en del om vad det är i de Dahlströmska attityderna som ökar den moderata trivseln. En faktor att tänka på är den som visas upp i senaste kommunala oenighet, om åtminstone visst oppositionsdeltagande i Katrineholms näringslivsråd.
I många andra kommuner hade detta aldrig blivit en tvistefråga. Socialdemokrater– och även moderater – brukar där inte ha den bossigheten som får dem att tycka att antalet närvarande från övriga fullmäktigepartier ibland ska vara noll. Vad är det de inte kan prata med näringslivsfolk om ifall en centerpartist finns i rummet? Det sämre slaget av sossighet är många sossar dessbättre fria från, men är något som moderater också kan lägga sig till med.