De som försöker återskapa den gamla blockpolitikens konturer kommer att få det mycket svårt.
På den borgerliga sidan har partierna hamnat för långt ifrån varandra för att tillsammans utgöra ett politiskt alternativ. Förhållandet till Sverigedemokraterna efter valet har ställt saken på sin spets, men mönstret har funnits där i flera år.
I framför allt Moderaterna, men även i Kristdemokraterna, har en rörelse som omfamnar hela eller delar av den nationalistiska agendan fått betydande plats. Den dagordningen rymmer en allmänt negativ, ibland rent apokalyptisk, syn på invandring, hån mot feminism och genusperspektiv, misstänkliggörande av medier och samspel med den rasistiska nätmiljön.
Socialdemokraterna har i sin tur visat att de är villiga att flytta sig från flera positioner för att bilda en koalition med de liberala partierna. Den stora mängd frågor som dessa förhandlingar redan har låst upp bådar gott inför framtiden.
Men först måste Stefan Löfvens (S) regering tillträda. Den saken är inte klar. Vänsterpartiets röster behövs vid riksdagens statsministeromröstning, och partiet har markerat att Löfven inte bör ta dem för givna.
Men att signalera missnöje med fyrpartiuppgörelsen, i syfte att utverka förståelse och något litet löfte, det är en sak. Att faktiskt sätta stopp för en S-MP-regering är något helt annat. Vänsterpartiet skulle tillsammans med högernationalisterna antingen öppna vägen till en högerregering i knät på SD, eller till ett extra val som mycket väl kan försvaga de antinationalistiska krafterna.
Överenskommelsen mellan S, MP, C och L innehåller en hel del skattesänkningar, åtaganden i arbetsmarknadsfrågor och en del annat som är tufft att svälja för Vänsterpartiet. Samtidigt bör V förstå att det är där tyngdpunkten i politiken måste ligga denna gång, för att få en regering utan ett destruktivt inflytande från extremister.
Alla fyra partier i den nya koalitionen har fått ge upp något. Det måste även V göra.
Därutöver – och det är viktigt – innehåller överenskommelsen mycket politik som Vänsterpartiet har skäl att välkomna. Den katalog av egna framgångar som Miljöpartiet presenterade på söndagen hade lika gärna kunnat vara vänsterpartistiska: Återinförd rätt till familjeåterförening för krigsflyktingar och löften om att arbeta för ytterligare liberalisering av flyktingpolitiken. Ett åtagande att laga reporna i LSS. Bevarande av Jämställdhetsmyndigheten. Grön skatteväxling på 15 miljarder. Bevarad flygskatt. Upphandling av nattåg med dagliga avgångar till europeiska städer. Byggande av infrastruktur för höghastighetståg. Ett stopp för försäljning av fossildrivna bilar 2030. Förbud för prospektering och utvinning av fossila bränslen.
Ingen dålig lista av sådant som Vänsterpartiet har arbetat för.
Ja, dokumentet innehåller följande skrivning: ”Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”.
Det låter hårt. Men som synes, och som Jan Björklund (L) sade på sin pressträff i går, är formuleringen enbart en beskrivning av själva innebörden av att S, MP, C och L har denna överenskommelse. Politikens inriktning bestäms av dem, inte av någon annan. Den andra sidan av saken är förstås att skrivningen just därför är onödig provokation. Vänsterpartiet måste dock se till substansen snarare än formen. Formuleringen tillför ingenting i sak.
Och inflytande över enskildheter kommer Vänsterpartiet att ha i kraft av sina röster som kan behövas för riksdagsmajoriteter i vissa lagstiftningsfrågor, liksom i kraft av sitt arbete i parlamentariska utredningar.
Till sist: En socialdemokratiskt ledd regering som tar steg högerut i traditionella höger-vänsterfrågor har sina fördelar för Vänsterpartiet i opposition. De blir den tydliga vänsterkraften.