Oskar, 4 år, är en av dem som fått nej till statlig assistansersättning, trots tunga diagnoser. Han har svår autism och utvecklingsstörning, samt svårbehandlad epilepsi. Han är i behov avaktiv tillsyn dygnet runt. Det berättar i alla fall hans mamma.
Barn som är i behov av stöd och inte får det, är så klart hemskt. Inte minst för att det begränsar barnets liv, men även eftersom att det kan vara livsfarligt.
För en utomstående är det svårt att bedöma enskildas situationer. Delvis eftersom att det sållas bort information i medierna som gör det svårt att göra en bedömning på egen hand. Av det som framgår är det orimligt att ett barn med Oskars förutsättningar inte får samhällets stöd att leva ett någorlunda normalt liv. Därför finns det även stöd i kommunerna, som kan bedöma och bevilja stöd vid behov upp till assistans på 20 timmar i veckan. Samhället, som stort, överger lyckligtvis inte barnen och deras familjer helt och hållet bara för att de inte har rätt till stöd från Försäkringskassan.
Men den kommunala assistansen är inte alltid tillräcklig. Så när behovet bedöms vara över 20 timmar i veckanär det Försäkringskassan som uppskattar hur nödvändigt det är med statlig assistansersättning. Här uppstår ett bekymmer, när kommun och stat drar olika slutsatser om hur många timmar som är aktuellt. Den enskilda kan skickas fram och tillbaka mellan stat och kommun.
All myndighetsövning är styrd av lag, praxis samt domar från högre juridiska instanser. Men även regeringen påverkar verksamheten genom att varje år lämna över så kallade regleringsbrev till svenska myndigheter, där regeringen sätter upp mål för myndigheten. I brevet till Försäkringskassan skrev regeringen att ”Försäkringskassan ska även säkerställa en god kontroll för att motverka överutnyttjande och brottsligt nyttjande med ett särskilt fokus på den ökande timutvecklingen”.
Utgifter ska alltid kontrolleras. Det är det få som ifrågasätter. Och att Försäkringskassan bör se över sin verksamhet och inte bevilja stöd till dem utan behov och motverka ekonomisk brottslighet är inte konstigt alls. Det sistnämnda är snarare något som är särskilt viktigt.
Av dem som söker statlig assistentersättning får 14 procent rätt till stödet. Det är det lägsta på flera år. Att andelen beviljade ersättningar minskat är sannolikt inte en slump. Det är uppenbart att ett av de primära målen för Försäkringskassan just nu är att minska antalet timmar som beviljas.
Försäkringskassan menaratt minskningen beror på två domar från Högsta förvaltningsdomstolen. Bland annat en dom från 2015 som används flitigt för att begränsa möjligheten till stöd för barn med grava andningsproblem. Kortfattat innebär det att även när ett barn behöver konstant tillsyn på grund av allvarliga andningsproblem så anses det inte finnas något grundläggande behov av hjälp om det inte är så att barnet har en psykisk funktionsnedsättning. Domen kommer på sikt leda till att fler barn behöver tillbringa mer tid på sjukhus i stället för i hemmet.
Detta är en barock utveckling.
Samhället ska skydda dem som är särskilt utsatta. Barn med funktionsnedsättningar tillhör definitivt den gruppen eftersom de är oerhört beroende av vuxenvärlden för att klara sig. Barn ska ha möjlighet till normala liv. Det gäller alla barn.