Skipas gudomlig rättvisa mellan släkter och klaner, hög och låg, på ett par tre generationers sikt? Får alla sin beskärda del av bekymmer, olyckor och onda bråda dödar bara jorden får snurra tillräckligt många varv?
Ja, iallafall i den sagovärld som Västanå teater i Sunne nu för tredje året i rad kastar sin publik rakt in i gapet på. Självklart är det Värmlands egen dramaqueen Selma Lagerlöf som spunnit väven – men utan det fenomenala teaterfolket i Sunne skulle storyn knappast än en gång lyfta högt upp över taknocken på Värmlands största ekonomibyggnad, Berättarladan i Rottneros.
30 år innan Tolkien ens hunnit säga ”Gollum” gav Selma Lagerlöf ut sin trilogi om Löwensköldska ringen – dyrgripen i guld som den värmländske generalen Löwensköld fått av Karl den tolfte och tagit med sig i graven. Synd på så rara ärter är det många som tycker, men inga andra utom bönderna Bård gör vad alla innerst inne tänker och vill: Smyger sig till körrgårn en mörk natt och lägger beslag på härligheten.
Och som ett brev på posten rullar olyckorna i gång. Gårdar brinner ner till grunden, oskyldiga döms till döden och avrättas, präster blir tokiga, äktenskap upplöses och baksluga kvinnor drar troskyldiga i fördärvet.
De två första delarna satte Västanå teater upp somrarna 2016 och 2017, i år är det dags för ”Anna Svärd”, trilogins avslutning. Ibland kan man höra invändningen att Selmas historier oftast rör sig i den sfär av samhället där hon själv kände sig hemma: Bland präster, herrgårdsfröknar och borgerskap. Men nog ger hon även en del insikter om hur den medellösa hade det före industrialisering och demokrati – när pigplats hos en reko husmor var en högvinst trots tolv timmars slit både ute och inne.
Fattiga dalkullan Anna tror hon ska få det bra, egen ko till exempel, när hon äktar prelaten Ekenstedt. I stället lämnas hon utblottad medan maken ger sig ut på vägarna för att predika i askes. Ivrigt påhejad är han av kantorns ormkokerska till fru, den superslemma Thea Sundler. Thea har sina randiga skäl, för på hennes lott har det fallit att se till att ringens förbannelse till slut ska gå i lås och rättvis hämnd utkrävas. Hanna Kulle brijerar som Thea, ja, hon är en av föreställningens verkligt stora behållningar där hon, liksom de andra skådespelarna, hasar fram i ständig halling.
Slutscenen på isen är både smart och haktappande även om själva upplösningen är en smula i dunkel höljd. Om ett slut är lyckligt eller inte är å andra sidan en smaksak. Och egentligen är det inte så petigt om man som åskådare missar en eller annan tråd i Selmas handling, hela spektaklet är så storslaget att det egentligen bara är att luta sig bakåt och ta in färgerna, volterna, dansandet, saltomortalerna – och inte minst musiken. Kapellmästaren Sophia Stinnerbom och hennes musiker gnider oförtröttligt tagel mitt på scenen och bidrar till att hålla styckets energi uppe de nästan fyra trollbindande timmar som ”Anna Svärd” pågår.
Sommaren 2019 sätter Västanå upp Jon Fosses ”Edda”. Borde vara värt en Värmlandsresa även det.