Skillnaderna i skatt skulle bli groteskt ohållbara utan ett nationellt system för kommunalekonomisk utjämning. I detta vägs olika faktorer in enligt en modell som gäller alla.
Trots intressekonflikterna mellan kommuner i olika delar av landet har det oftast, efter en del gny från moderattäta storstadsförorter, brukat uppstå ganska bred samling. De flesta inser varför kommunal utjämning är nödvändig. När modellen med några års mellanrum revideras brukar man resonera sig fram till något som partier och olika slags kommuner kan se som rimligt, om än inte perfekt.
Varför används då inte detta väl beprövade arbetssätt för att väga in även kostnadsbördan i en del större och medelstora städer med segregerade stadsdelar? I stället får nu 32 utvalda kommuner begära pengar från statliga Tillväxtverket för utgifter som berör dessa stadsdelar. Efter stegvis ökning ska 2 200 miljoner kronor per år fördelas efter prövning av Tillväxtverket. Till de städerna hör Eskilstuna, Katrineholm och Nyköping. Till år 2020 planeras taket ha ökats till 60 miljoner om året i Eskilstuna och 42 i Katrineholm.
Det motsvarar i Eskilstuna ungefär en procent av ett års driftbudget, i Katrineholm två procent. Det kan jämföras med det liknande bidraget via Tillväxtverket till 30 problemtyngda glesbygdskommuner, som kan ge Vingåker – den enda utpekade kommunen i hela östra Svealand – omkring 0,3 procent av ett års driftbudget.
Hade inte dessa extrapengar via ämbetsverk införts kan man räkna med att en liknande effekt hade eftersträvats när man i samråd med SKL – Sveriges Kommuner och Landsting – skruvat på reglagen i det större utjämningssystemet. En förklaring kan vara att ändringar i detta stora system är en rätt trög process. Det kan, både socialt och politiskt, ha setts som angeläget att redan på kortare sikt särskilt stödja kommuner med problemtyngda stadsdelar, och framför allt att mer styra deras budgetprioriteringar till just dessa förorter.
Själva automatiken och beroendet av objektiva mått som ålder och sociala förhållanden gör att det stora utjämningssystemets stöd till svaga kommuner blir rutinmässigt och mer förutsägbart i kommunernas planering. Regeringen eller en statlig myndighet kan då inte skicka ut årliga pressmeddelanden om vad de makthavande delar ut till exempelvis Eskilstuna, Katrineholm eller Vingåker. Visserligen är Tillväxtverkets fördelning mellan utvalda kommuner också gjord så att olika faktorer vägts samman. Men ansökningsproceduren och en årligt tilldelad ram är ett starkt attraktivt arbetssätt för dem som inför ett riksdagsval vill fördela en del av en högkonjunkturs mer rikliga skatteintäkter – så att varje utbetalning kan framställas som ett politiskt utspel.
Men problemet har fler tänkvärda dimensioner: Förutsägbarhet och långsiktighet i det stora utjämningssystemet, och dess tillkomst i samförstånd med SKL, innebär även att pengarna kommer i en stor påse, med ytterst liten påverkan på hur kommunerna väljer att använda dem. Hur får man då kommuner att anstränga sig mer för stadsdelar som har en mindre del av invånarna och därtill låga inkomster? Motståndet mot många slags styrande statsbidrag är segt, men inte alltid välmotiverat.
Regeringen försöker kringgå detta genom att låta en myndighet under Mikael Dambergs (S) näringsdepartement fördela pengar som, ifall de ska ge effekt, till stor del borde styras till skola och social verksamhet. De årliga ansökningarna gör att många andra slags projekt kan komma att tränga undan fleråriga satsningar på lärare.
Efter valet borde en parlamentarisk utredning försöka hitta något bättre än denna procedur hos Tillväxtverket
Och hur har förresten regeringentänkt förklara för Flen att deras läge ses som så mycket bättre än Nyköpings att Flen ska ha noll kronor och Nyköping 48 årliga miljoner?