Först när utlandsrösterna och de sena poströsterna har räknats på onsdag vet vi säkert. Huruvida de rödgröna eller de borgerliga blir störst har viss psykologisk betydelse för partierna. Men för möjligheterna att regera betyder det ingenting. En regering med ett riksdagsunderlag på 142 eller 144 mandat har lika stora möjligheter att regera. Noll.
För att klara sig behöver inte regeringen en riksdagsmajoritet, som S-MP-regeringen har visat. Däremot måste den tolereras av riksdagen och inte få sin budget fälld av en mer eller mindre ohelig allians.
Det är de två villkoren. Det tredje är att regeringen inte ska samarbeta eller anpassa sig till Sverigedemokraterna. Ett parti som lever på att underblåsa rasism och systemhat måste konfronteras kompromisslöst, inte blidkas.
Vilka är då alternativen?
En intakt borgerlig allians som söker stöd hos Socialdemokraterna är högst osannolik. Det naturliga för ett parti som just blivit avsatt, och som dessutom är riksdagens största, är att gå i opposition. Inte att hjälpa sina opponenter genom mandatperioden.
Jan Björklund (L) har sagt att han kan tänka sig att släppa igenom en regering som består av S och M. Det skulle ge stabil grund på 171 mandat. Frågan är om de två största partierna, som båda har backat i valet, är redo. Från liberal utgångspunkt finns det också skäl till skepsis. S och M tenderar, om de lämnas ensamma, att förstärka varandras icke-liberala tendenser. Och med tanke på den stora skiljelinjen i flyktingpolitiken har Centern och Liberalerna ingen anledning att låta S och M låsa fast dagens restriktiva linje som bland annat försvårar familjeåterförening.
De fyra borgerliga partierna plus Miljöpartiet ger 158 mandat. Om en sådan konstellation på något sätt tar sig genom statsministeromröstningen kan den vid budgetbehandlingen få 163 mandat emot sig, och alltså inte få igenom sin budget,om SD väljer att rösta på S förslag i slutvoteringen.
Det pekar mot en mittenregering. Liberalerna, Centerpartiet och Socialdemokraterna har tillsammans 151 mandat. För att klara statsministeromröstningen räcker det att Vänsterpartiet lägger ner sina röster. En sådan regering får även sin budget antagen om SD skulle rösta på Moderaternas förslag i slutvoteringen, eftersom SD och M bara har 132 mandat tillsammans.
Om Miljöpartiet läggs till regeringen eller regeringsunderlaget får den 166 mandat, vilket gör dess budget säker mot en eventuell koalition mellan SD, M och KD som har 155 mandat.
Regeringsvarianterna L-C-S eller L-C-S-MP vore välgörande bortom den grundläggande frågan om att ge landet ett styre. I en tid av tilltagande polarisering behöver politiken en förankring i mitten, för att minska konfliktnivån och stärka Sveriges förmåga till reformer.
Svårigheten för en sådan allians består i dess bildande. De fyra borgerliga partierna har haft nära samarbete i 14 år. Det handlar om vanans makt och personliga relationer. Centerns och Liberalernas fiendebilder av S och MP har odlats under ännu längre tid.
Men argumenten för C och L att ta klivet är ännu starkare. De två partierna vill regera. De vill regera i en någorlunda stark regering. De vill bestämt inte sätta sig i beroendeförhållande till SD. De vill ha en liberal flyktingpolitik.
Den sakpolitiska och ideologiska klyftan inom den så kallade Alliansen är nu betydande. Moderaterna är inte tillnärmelsevis det progressiva parti som det var när Alliansen bildadesunder Fredrik Reinfeldt, och även KD har blivit mer reaktionärt och nationalistiskt.
Liberalerna och Centern skulle ta en risk, men bristen på blocklojalitet skulle öppna möjligheten för dem att bli den verkliga maktfaktorn i svensk politik långsiktigt,alltså attbli partierna som avgör regeringsfrågan.
Socialdemokraternas intressen är lika starka. De kan hålla sig kvar i regeringen och splittra det borgerliga blocket. För att nå det målet – luckra upp låsningarna mot C och L – bör S vara beredda att betala ett högt pris. Och det gäller inte bara sakpolitiken. Lika viktiga och kanske viktigare är makt- och personfrågorna. Det kan handla om att C och L får tunga statsrådsposter som finans- och utrikesminister, att någon annan än Stefan Löfven blir socialdemokratisk statsminister eller att statsministerposten ges till Annie Lööf.
Nya tider kräver nya lösningar och mindre prestige.