Den 30 mars förklarade utrikesminister Rex Tillerson att president Bashar al-Assads öde nu var “upp till det syriska folket” att avgöra. Det var synbarligen en logisk fortsättning på Donald Trumps linje under valkampanjen, där han viftat bort alla planer på ett regimskifte i Damaskus som en distraktion från viktigare ting, som USA:s krig mot Islamiska staten.
Trumps FN-ambassadör Nikki Haley förstärkte den nya linjen i Assadfrågan nästa dag:
– Tycker vi att han är till besvär? Ja. Tänker vi sitta här och fokusera på att få bort honom? Nej.
Några dagar senare blev det annat ljud i skällan. Den 4 april kom rapporter om en nervgasattack i staden Khan Sheikhoun i nordvästra Syrien. Snart meddelade USA att man hade identifierat syriska flygvapnet som ansvarigt.
Från Trumps horisont var detta en direkt utmaning mot USA och dessutom ett farligt prejudikat – användningen av i dagsläget förbjudna kemiska stridsmedel kan få betydelse för hur krig bedrivs långt bortom Syriens gränser. Svaret levererades den 6 april i form av 59 Tomahawk-kryssningsrobotar mot en militär flygbas nära Homs.
Skadorna tycks ha varit begränsade, men den politiska effekten var desto större: plötsligt var det inte längre säkert att Trump skulle dra sig ur kampen mot Assad. De rebeller och regionala regeringar som nyss tyckts redo att bita i det sura äpplet sken upp igen.
– Jag önskar att detta bara vore början, utropade Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, som i flera år varit en ivrig tillskyndare av internationell intervention mot Assad.
Olyckligtvis för Erdogan är det inte mycket som tyder på att Trump ändrat sin grundläggande inställning till Syrienkonflikten.
– Nej, jag tror inte det, sade Michael Anton, som är direktör för strategisk kommunikation vid USA:s nationella säkerhetsråd, i en intervju med tidningen Politico.
Enligt Anton har Trump inga planer på att dras in i kriget eller “använda den amerikanska militären för att genomföra ett regimskifte i Syrien”. I stället var angreppet 6 april ett “svar på en tydlig provokation” och specifikt ämnat att avskräcka från bruket av nervgas.
Det kan han säkert ha rätt i. Men här finns också en annan faktor värd att lägga märke till. Trumps rekordusla opinionssiffror har hjälplöst dalat neråt sedan valdagen i november, men 59 missiler var allt som krävdes för att bryta trenden och förvandla honom till dådkraftig krigspresident i den amerikanska allmänhetens ögon. Ända sedan 6 april har popularitetskurvan pekat uppåt.
Vilken politiker som helst skulle väl ha tagit intryck av detta, och på en president vars främsta drivkraft verkar vara att inhösta beröm från konservativa debattörer i morgonsofforna lär den mediala logiken verka ännu starkare.
Än finns alltså skäl för Erdogan att hoppas, och än måste Assad oroas av USA:s ombytlige ledare.
Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.