Men de tappade inte regeringsmakten. Inte än. De och den protestantiska högern på Nordirland fick tillsammans en lövtunn majoritet i underhuset. Labourpartiet gick framåt, men efter valet finns ingen tänkbar kombination av partier som kan göra Jeremy Corbyn till premiärminister.
Med Theresa May har den högernationella, EU-negativa delen av de konservativa dominerat – och kontrollerat regeringsmakten. Inställningen har varit att det var bäst att snabbt klippa de flesta banden till de andra EU-länderna.
Nyvalet spräckte Theresa Mays auktoritet som partiledare. Men syftet var ett annat – hårdfört, cyniskt och falangpräglat. Hon och kretsen kring henne såg ett tillfälle att, medan andra partier befann sig i oordning, passa på att skaffa sig en hel, obruten mandatperiod med utökad majoritet. De skulle då ha så långt till nästa val att andra frågor skulle hinna skymma hur oförmånliga villkoren för EU-utträdet hade blivit. Premiärministern samt EU-motståndarna som drivit fram brytningen med EU skulle med en ökad parlamentsmajoritet sätta de mer moderata inom partiet på plats och säkra sin egen kontroll.
Hennes nederlag blev stort och välförtjänt, även om britterna en tid framåt fortsätter att ha en konservativ premiärminister, som kan stödja sig på nordirländska mandat. Men Brexitfalangen och Mays regering har undergrävt långt mer än hennes egen karriär och det egna partiets anseende och regeringsduglighet. Storbritanniens internationella inflytande, dess framtida ekonomiska utveckling och politikens förmåga att lösa svåra problem är svårt skadade. Anti-EU-högern får sin Brexit, men till priset att omges av ruiner, med risken att det blir än värre.
Ovanpå allt annat har den konservativa ledningen, med sin korttänkta, partiegoistiska nyvalskalkyl, stärkt den radikala vänsterflygelns grepp om Labour. I stället för att utnyttja deras svaghet under Jeremy Corbyn har man kommit att befästa hans ställning. Det kan bli grunden för en ny flumsocialistisk myt, att vänstervridning och vårdslösa ekonomiska löften skulle vara vägen till politisk makt. Eftersom Corbyn tills vidare inte kan bilda regering kommer en frontalkrock med verkligheten inte att omedelbart belysa hur drastiska de negativa ekonomiska följderna av hans vänsterpopulism kan bli. Den onda cirkeln av polarisering i Storbritannien kan bidra till att andra europeiska länder drabbas av politiska blockeringar eller av vanstyre.
Hur valet påverkar Brexitförhandlingarna är oklart. Labour gynnades av att dra till sig missnöjesröstare som förut stött den Europafientliga, Trumpaktiga och Putinstödjande yttre högern i UKIP. Men å andra sidan vann Labour även på att inte vilja ha den hårda Brexit som skulle betyda en mer drastisk brytning med grannländerna.
Så mycket tydligare är valets påminnelse om ihåligheten i föreställningen att britternas starkt snedvridande valsystem garanterar starka regeringar med tydliga majoriteter. Som flera gånger tidigare har motsatsen nu inträffat.
När stora partier gynnas och andra partier missgynnas, kan det gå riktigt illa ifall båda de större partierna samtidigt halkat ut på var sin ytterkant.