Med nuvarande inriktning i den moderata partiledningen finns det heller inga skäl till att hon skulle vara den sista. Efter att ha representerat Moderaterna i både fullmäktige och kommunstyrelsen i Strängnäs, och även som avdelningsordförande, har hon nu utträtt ur partiet, och sökt sig till Centerpartiet.
Som framgår av artikel på nyhetsplats är skälet inte de problem Moderaterna en tid hade med ordförandefrågan i barn och utbildningsnämnden. Hon lämnade då ett av sina uppdrag. Att hon senare lämnade även andra uppdrag berodde däremot på krävande heltidsstudier.
Nu är det fråga om något annat och värderingsmässigt långt viktigare. Hon berättar på nyhetsplats om att hon i slutet av förra året stod inför frågan om att kandidera till riksdagen. Var hon beredd att som ledamot i riksdagen vara stöd för att regera med SD?
Det är en fråga som hon inte kan vara ensam om att ställa. Särskilt i M och KD har respektive partiledningar gjort detta till en samvetsfråga som varje sittande ledamot och varje tänkbar kandidat på listan har att besvara. Den bristande uppriktigheten på partiledarnivå om vad deras nuvarande strategi i realiteten kan innebära kan för en tid svepa in samvetet i dimma. Men frågan finns där ändå.
Moderater som uppskattade dåvarande partiledaren Fredrik Reinfeldt och den politik som gjorde fyrpartiregeringen valbar och arbetsduglig kan i längden inte dölja för sig själva eller andra att det nu skulle vara fråga om att kandidera för att stödja något avsevärt annorlunda.
Som framgår i nyhetsartikeln såg Hanna Drakengren det som omöjligt att kandidera för att ingå i underlaget för en regering som efter valet skulle samarbeta med SD. Hon tackade nej till att kandidera. Hon drog sedan slutsatsen att det nu blivit en sådan ideologisk skillnad mellan vad partiet gör på riksplanet och vad hon själv står för att det rätta var att byta parti. Beslutet ligger nära till hands, Moderaterna har på riksplanet, men däremot inte i alla kommuner, flyttat sig på ett sådant sätt att inte bara väljare utan även förtroendevalda får skäl att kliva av. Centerpartiet är då ett av alternativen, men inte det enda, för den som vill göra sin insats i demokratins vardag, och söker ett idémässigt näraliggande parti.
Den som kandiderar kan ibland överraskas av oväntade händelser eller av ekonomiska och andra kriser som aktualiserar impopulära beslut som man inte tänkt på, och ännu mindre talat om, under valrörelsen. Men det är inte något sådant det handlar om här.
Vad fortsättningen blir inom Moderaterna är inte lätt att veta. Både partiledarbyte och andra förändringar kan komma att inträffa. Delar av partiet eftersträvar uppenbarligen en allians med ytterhögern. Att ha en sådan allians i ena riktningen och en annan i motsatt riktning med liberaler går bara inte ihop. Att låtsas att det oförenliga är förenligt undergräver respekten för partiledningen och gör den förr eller senare opålitlig som samarbetspart. Det som en gång inleddes därför att Fredrik Reinfeldt flyttade sitt parti åt ena hållet har inte sin grund kvar när Moderaterna girat skarpt åt andra hållet.