Så man förhandlade och det gick bra. Väldigt bra, tyckte Liberalerna. Men för Centern räckte inte den överenskommelse som nåddes. Och eftersom C sade nej, blev det nej från L också. De liberala partierna vill hålla ihop.
Uttalanden från partiledningarna tyder dock på att alla de fyra partierna som förhandlade – S, C, L och MP – inser att denna partikombination ger de bästa förutsättningarna för att få till en ny regering.
I vägen för en uppgörelse finns några uppenbara hinder, framför allt två decennier av blockstrid och det faktum att framför allt C och S har olika uppfattningar i några viktiga frågor.
Men det finns ett problem till. För att försäkra sig om att det som överenskommits förverkligas kräver Centerpartiet att Socialdemokraterna accepterar sådana skrivningar som partiet inte kan ta sig runt senare. Löftena måste vara särskilt skarpa eftersom Centern och Liberalerna inte vill sitta med i den regering som ska leda arbetet för att genomföra politiken.
För Socialdemokraterna kan det i sin tur vara svårt att låsa sig vid en detaljerad handlingsväg i en osäker framtid. Särskilt när det handlar om för partiet så känsliga frågor som relationer mellan fack och arbetsgivare. Man vill ha visst tolknings- och manöverutrymme, som inte nödvändigtvis bottnar i en vilja att smita undan det som man kommit överens om.
Problemet är svårt. Utrymmet för missförstånd och bekräftelse av misstro är stort.
Därför bör Centern och Liberalerna ompröva sina beslut att stå utanför en regering med S och MP. Vid sidan av Annie Lööfs slagordsmässiga vägran att regera tillsammans med S, upprepad genom en hel valrörelse, finns Jan Björklunds konkreta argument presenterade på presskonferensen 28 november.
Han angav två skäl till att stå utanför en regering med S. Det ena är att han ville att Alliansen ska kunna återskapas inför nästa val och att det blir svårare om Liberalerna sitter i en annan regering. Det andra skälet var att han trodde att det skulle bli svårare att komma överens med Socialdemokraterna ”om precis allting” som man behöver i en regering.
Det går att ta sig runt båda argumenten. Värdet av att gå till val som en borgerlig allians är oklart. Det har med tiden blivit allt svårare för de fyra partierna att enas om en gemensam valplattform. Den senaste innehöll varken skattepolitik, migrationspolitik, bostadspolitik, försvarspolitik eller energipolitik.
Partier som går till val utan att vara låsta i block har i sin tur full frihet till profilering och kritik av andra i valrörelsen och full rörelsefrihet i regeringsförhandlingar efter valet.
Sedan Jan Björklund hade yttrat sina ord om svårigheter att komma överens har Socialdemokraterna gått Liberalerna till mötes i ett antal viktiga frågor, vilket också bekräftades av partisekreterare Maria Arnholm (L) i ett brev till medlemmarna.
Fördelarna av att ingå i en regering är samtidigt betydande. Man får direkt inflytande över en rad policybeslut som aldrig passerar riksdagen och är svåra att fånga upp i renodlade partiförhandlingar. Det handlar om allt från uppdrag till myndigheter till tillsättningar av nyckelchefer och utformning av utredningsdirektiv.
C och L kan få kontroll över sina profilområden. Centern kan exempelvis ges chefskapet över det departement som leder framtida trepartssamtal mellan stat, fack och arbetsgivarorganisationer för regelförändringar kring anställningar.
Ett regeringsprogram måste skrivas, möjligen ett ganska detaljerat sådant. Men med alla fyra partier i regeringen minskar behovet av vattentäta avtal mellan partierna. Om statsrådsposter ingår i förutsättningarna blir det sannolikt lättare för de fyra partierna att komma överens.
En regeringskoalition är ett ändligt projekt. Valresultat kan ändra förutsättningarna och partier kan orientera sig bort från varandra och mot nya koalitioner. Men när de liberala partierna denna gång väl tagit steget mot en mittenkoalition bör de delta fullt ut, i en regering.