”Det är som att alla spärrar och hämningar släppt på vissa håll.” ”Även om besvikelsen över vårt vägval eller våra åsikter är stor så måste det finnas en gräns för vad man säger till en annan människa”.
Det gäller inte bara inom partipolitiken. Exempelvis har den 16-åriga klimataktivisten Greta Thunberg berättat att hon utsatts för ”enorma mängder hat”, vilket betyder att många försöker trycka ner en person som för fram en rimlig ståndpunkt.
Samma sak gäller Annie Lööf. Även om den senaste regeringsbildningen är unik i Sverige är slutresultatet både rimligt och logiskt.
Det finns en tydlig majoritet i riksdagen som lovade väljarna att bygga en brandväggmot SD, bestående av S, MP, V, C och L. Men för att den ska kunna fungera som ett regeringsunderlag krävs stora eftergifter mot mitten, där den sakpolitiska tyngdpunkten ligger i dagens politiska landskap. Då är steget till en vänsterlutande regering som håller gränsen mot SD och regerar på ett liberalt reformprogram plötsligt inte lika långt som tidigare.
Därefter uppstår, precis som efter varje riksdagsval, en situation där många är missnöjda eftersom de har röstat på ett parti som inte ingår i det formella regeringsunderlaget. I det här fallet V, M, KD eller SD.
Men att en del av oppositionspartiernas väljare känner sig besvikna betyder inte att C och L svek när de släppte igenom Stefan Löfven (S) som statsminister. Tvärtom har de liberala partierna de egna väljarna i ryggen, vilket blev tydligt på måndagen när DN/Ipsos publicerade sin senaste undersökning. Bara 7 procent av C- och L-väljarna är positiva till samarbete med SD och mätningar från i höstas visar att det finns en klar majoritet som accepterar Socialdemokraterna som ett regeringsparti (DN, 4/2).
Bland M- och KD-väljarna är det tvärtom. Bara en minoritet accepterar S som regeringsparti och fler är positiva än negativa till SD-samarbete.
Även om det alltid är svårt att mäta opinioner kring hypotetiska samarbeten borde resultaten i de senaste månadernas opinionsmätningar inte förvåna någon. Meningsskillnaderna mellan de borgerliga partierna i synen på SD har varit tydliga åtminstone sedan i januari 2017.
Då öppnade den dåvarande M-ledaren Anna Kinberg Batra upp för SD-samtal, medan Annie Lööf och Jan Björklund satte sina samveten i pant på att aldrig medverka till att stärka SD:s inflytande. I stället skulle Liberalerna och Centern, om det behövdes, söka samarbeten över blockgränsen. Och även om det finns politiker och opinionsbildare som inte verkar ha noterat de borgerliga nyanserna, utan nu anklagar L och C för svek, hörde uppenbarligen många väljare de skilda budskapen.
Det understödjer att Lööf och Björklund valde rätt väg i januari och de som sprider hat mot dem och deras partier bör sluta. Dels för att visa vanlig hyfs. Dels för att markera att de respekterar vikten av att väljare och partier tillåts tycka olika och därför kommer att göra olika val.
Vem ska föra Centerns och Liberalernas väljares talan, om inte de egna partierna gör det?