Mötet i Katowice är det viktigaste sedan det i Frankrike för tre år sedan. Syftet är att världens länder ska enas om ett regelverk för hur målen i Parisavtalet ska uppfyllas.
Det handlar om att hålla den globala uppvärmningen under 2 grader, med siktet inställt på 1,5, jämfört med tiden innan industrialiseringen. Om att begränsa ländernas utsläpp och öka förmågan att anpassa sig till dem. Och om att rent ekonomiskt gynna en hållbar utveckling.
Hur det kommer att gå är än så länge en öppen fråga. Däremot är det bråttom.
Under årets tio första månader var den globala genomsnittstemperaturen cirka en grad högre än under 1800-talet, och en ny FN-rapport visar att vi bara har tolv år på oss. Om inte de globala utsläppen hamnar på hanterbara nivåer senast år 2030 kommer 2-gradersmålet med största sannolikhet att vara utom räckhåll, och om vi inte kraftigt ökar våra globala ansträngningar på klimatfrontenkan medeltemperaturen stiga med 3 grader till år 2100, enligt FN:s årliga utsläppsrapport.
På den positiva sidan finns att vi aldrig har haft så mycket kunskap om vad klimatförändringarna riskerar att leda till som nu, att EU-kommissionen har antagit en klimatstrategi och att EU har sagt sig vara redo att ta täten.
På den negativa finns att ämnet på den internationella arenan är mer kontroversiellt än på länge. Därför är situationen på många sätt sämre än under klimattoppmötet i Paris vintern 2015.
Exempelvis leds två av världens största länder snart av klimatförnekare som inte vill uppfylla Parisavtalet, utan lämna det. Donald Trump säger utan omsvep ”jag tror inte på det” när han får klimatrapporter presenterade för sig, och Brasiliens tillträdande president, Jair Bolsonaro, meddelade nyligen att Brasilien drar sig ur värdskapet för nästa klimatkonferens, 2019.
Nu ska dessa länder alltså försöka enas om en gemensam väg framåt tillsammans med övriga världen, vars stats- och regeringschefer i de flesta fall tror på vetenskapen och inser att det krävs en omställning, även om ambitionsnivån varierar.
För att långsiktigt få med sig även de mest motsträviga, behövs sannolikt stora påtryckningar underifrån, vilket förutsätter att vi inte ställer människans välmående mot planetens. I stället bör vi öka förståelsen för att människan är den största förloraren på klimatförändringarna och att vår vardag redan påverkas. Som EU-kommissionens vice ordförande Maroš Šefčovič uttryckte saken, kan vi inte leva säkert på en planet där klimatet förändras okontrollerbart.
Exempelvis hotar extremvärme, som den i somras, många människors hälsa. Dels eftersom nya allvarliga sjukdomar når hit. Dels eftersom höga temperaturer bidrar till dödsfall och ökad risk för stroke, hjärtinfarkt och luftvägsbesvär.
Ett annat språk som många förstår är pengar. Klimatförändringarna slår direkt mot ekonomin på grund av förlorade arbetstimmar i värmeböljans spår samt kostnader för skogsbränder, översvämningar och orkaner. Enligt tidskriften The Lancet gick extremvädret bara under 2017 på 326 miljarder amerikanska dollar och det är en siffra som stiger.
Förhoppningsvis kan de ekonomiska kalkylerna och horribla konsekvenserna för många människor bidra till att EU:s representanter och övriga som trycker på i rätt riktning, får bakåtsträvarna med sig. För som chefen för FN:s miljöprogram, Joyce Msuya, nyligen sa: ”All forskning är väldigt tydlig; trots det ambitiösa arbete som görs på området måste världens länder jobba snabbare”.