Nu, när talman Andreas Norlén är klar med sin senaste partiledarrunda, kan regeringsförhandlingarna äntligen börja. För några regelrätta förhandlingar har det under de senaste veckorna inte varit tal om, enligt Löfven.
Därför är det bra att talmannen inte utsåg en ny eller nygammal sonderingsperson – Jan Björklund (L) föreslog Annie Lööf (C), Jimmie Åkesson (SD) nominerade sig själv – som sannolikt hade slagit in i samma kakel. I stället kallar han partiledarna för den breda mitten, alltså alla utom Åkesson och Jonas Sjöstedt (V), till gruppterapi.
Planen är att sondera fyra regeringsalternativ, varav tre är blocköverskridande, vilket kan gå hem. Inte minst eftersom Norlén under sin tid som ordförande i konstitutionsutskottet lyckades höja KU över blockpolitiken.
Men det betyder inte att hela ansvaret kan läggas på talmannen. Under måndagseftermiddagens pressträff svarade han att partiledarnas kompromissvilja hittills har varit ”begränsad”, vilket är ohållbart.
Som den före detta talmannen Birgitta Dahl nyligen sa till SVT, är att vara en duktig politiker i Sverige, att vara en skicklig förhandlare, som lyssnar respektfullt på motparten och gör sitt bästa för att hitta en bra lösning. Om alla ”nej” kvarstår får Sverige ingen ny regering, och Annie Lööf har vid flera tillfällen understrukit att partierna mellan V och SD, som nu kallas till talmannens terapisoffa i olika konstellationer, har cirka 75 procent av rösterna och alltså borde kunna komma överens om en lösning.
Det är en rimlig ingång, som förhoppningsvis delas av fler än Lööf och Norlén. Däremot behöver partierna uppenbarligen hjälp på traven, likt familjer där det krävs en terapeut för att lirka upp positionerna, och här har talmannen en roll att spela. Även om det hade varit snyggare om partiledarna hade kunnat lösa upp knutarna själva.