När politiker använder sig av termen är det däremot bara fegt. Inte för att förtroendevalda aldrig behöver tid för eftertanke, utan för att det som kallas för en politisk time out är raka motsatsen till en sportslig.
Medan lagledaren samlar gruppen för att styra upp situationen, med det uttalade syftet att spelarna snart ska tillbaka in på planen och leverera, innebär de politiska time outerna att ledamöter smyger ut bakvägen och lämnar tillfällig walk over, för att försöka glida tillbaka in när stormen har lagt sig.
Nu senast gäller det den SD-riksdagsledamot som anklagas för att ha utsatt partikollegan Hanna Wigh för sexuellt övergrepp. Tidigare har exempelvis Martin Kinnunen (SD) och Kent Ekeroth (SD) haft time out. Och riksdagsledamoten Pavel Gamov (SD) är just nu sjukskriven, efter rapporteringen om att han var valobservatör i Ryssland, inbjuden av en organisation med Kreml-kopplingar.
Förutom att placeringen på läktaren är respektlös mot väljarna, vars förtroende man bär och som betalar ens lön, sänder det politiska timeoutandet, och sjukskrivningen på tveksam grund, ut fel signaler. Budskapet blir att folkvalda, till skillnad från andra, inte behöver stå kvar och förklara eller legitimera sina handlingar. I stället är det helt i sin ordning att utan motprestation leva på skattebetalarnas pengar, samtidigt som man, allt efter partitillhörighet, predikar arbetslinjen, beskyller vissa grupper för att parasitera eller går till val på att det är härligt när väckarklockan ringer.
Vi har rätt att förvänta oss mer av ledamöterna i plenisalen. Därför bör förtroendevalda som hamnar i blåsväder antingen ta steget fullt ut och avgå eller sköta sina uppdrag som tidigare, även om inget av alternativen anses vara bäst för partiet. För en politikers första fråga får aldrig vara vad partiet vill, utan hur väljarna får mest valuta för pengarna.
Svaret är sällan att sitta hemma med armarna i kors.