De var barn som ofta ingen ville ha. Som behandlades illa i Vietnam, både som barn och vuxna. I en del fall flögs de till USA några år efter krigsslutet, eftersom de var barn till amerikanska medborgare.
I musikalen, som ska ha sitt idémässiga ursprung i ett fotografi från en flygplats, där en mamma och ett barn skiljs åt när dottern ska till i USA, motiveras beslutet av krigsveteranen John: We know deep in our hearts, that they are all our children too.
I verserna beskriver han barnens tillvaro i Vietnam – där de straffas eftersom det syns i ansiktena vilka de är – och understryker att deras enda ”brott” är att de blivit födda. Därför bör USA ta sitt ansvar och försöka transportera dem till sitt andra hemland.
En annan grupp som behandlats brutalt, faktiskt så illa att de för cirka 20 år sedan fick en ursäkt från den dåvarande statsministern, är ”tyskungarna”, som föddes under och strax efter andra världskriget, med en norsk mamma och en tysk pappa. Deras ”brott” var detsamma som ”Bui Dois”, fast några decennier tidigare.
När vi diskuterar barn till IS-terrorister är det här, i historien, vi bör börja. Inte för att Sverige kommer att upprepa Norges och Vietnams förflutna, utan för att det, trots deviser att synder inte går i arv och att barn inte kan hållas ansvariga för vad deras föräldrar har gjort, finns en tendens att göra vissa barn mer jämlika än andra.
Som när riksdagsledamoten Hanif Bali (M) twittrar: ”Ytterst få av jihadbarnen är enbart svenska medborgare, de flesta har en förälder från ett annat land. Folk ’blandade upp’ ganska friskt i Syrien. Hur landar ni så tvärsäkert på att de är just enbart Sveriges ’ansvar’?”
Eller när han raljerar över en liberal ledarsida: ”Å ena sidan terrorister. Men tänk på tonen. Och barnen. Blablabla. Ta hit dem.”
Det stämmer att en del barn kan ha dubbla medborgarskap. Men varför ska det andra landet ta ett större ansvar än Sverige? Varför är det fel att tänka på barnen, vars enda ”brott” är detsamma som ”tyskungarnas” och ”Bui Dois”? Varför skulle andra länder ha mer resurser och kunskaper om barn, som troligtvis har varit med om saker som inget barn ska behöva uppleva, när Yassin Ekdahl, psykolog och en del av den nu nedlagda Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, säger att Sverige kan hantera förskolebarn med de här erfarenheterna?
Varför inte acceptera att alla minderåriga med svenskt medborgarskap, där de flesta med IS-föräldrar ännu inte har nått skolåldern, ”are all our children too”?
Inte minst eftersom ansvaret i en del fall kommer att hamna i Sveriges och svenska kommuners knä, vare sig vi vill eller inte, eftersom många kommer att försöka bege sig hit och vi inte kan neka en svensk medborgare inträde.
Det handlar inte bara om den enskildes rätt till ett hemland. Lika lite som de flesta vill ha IS-anhängare här, vill de som lyckats besegra IS ha dem och deras barn där. Det märks exempelvis genom att kurderna, som har andra bekymmer än att hålla västerlänningar inlåsta, nyligen vädjade till europeiska länder att ta ansvar för sina medborgare, som dessutom inte har radikaliserats i Syrien, utan bland annat i Sverige.
Därför är det svagt att klassa fråntagande av medborgarskap som en del av lösningen. Det gör inte de vuxna mindre farliga, utan leder till att ett annat land tvingas hantera både de vuxna och de barn som vi dumpar.
Det vore att flytta problemet. Inte att lösa det.