Långt ifrån alla arbetstagare kunde i början av 1900-talet checka in på en arbetsplats i tonåren, för att 50 år senare stämpla ut, utan att ha fortbildat sig. Tvärtom utförde många, exempelvis i industrin, strax före pension arbetsuppgifter som var över deras formella utbildningsnivå. Det hade aldrig fungerat utan extern och intern vidarebildning, som var nödvändig för företagens kompetensförsörjning och överlevnad.
Så är det även i dag. Varken civilingenjörer eller jurister, för att nämna två grupper med flera års studier på högskolan bakom sig, kommer att kunna arbeta i drygt 40 år utan att fylla på sina personliga kunskapsbanker. Inte bara en gång, utan kontinuerligt.
Därför landar förslaget om att införa så kallad utvecklingsledighet, som föreslås i utredningen ”Hållbart arbetsliv över tid”, som presenterades förra veckan, fel. Där ska den anställde kunna vara ledig på heltid i tre till tolv månader för att studera, praktisera, prova ett annat arbete eller starta företag.
Även om utvecklingsledighet är bättre än friåret har modellen flera problem.
Det första är ersättningen. Hur välkommet det än är att människor vidareutbildar sig är det inte rimligt att betala ut a-kassa, vilket föreslås, för att någon vill starta företag eller känner för att testa någonting nytt. I stället bör de som vill studera efter flera år i arbetslivet erbjudas förmånliga studielån. Dessutom kan en stor del av vidareutbildningen ofta ske på distans – vilket bör utvecklas – på tider som man själv väljer, vilket underlättar för den som vill kombinera jobb och studier.
En annan brist, som sannolikt hänger ihop med att den som tar ut utvecklingsledighet ska få a-kassa, är att ledigheten bara accepteras om det anställs en vikarie. Hur arbetsgivaren väljer att organisera arbetet när någon är frånvarande bör vara upp till arbetsgivaren och en enskild persons möjlighet till vidareutbildning kan inte vara beroende av om arbetsgivaren just då har tid och lust att introducera en ny.
För det tredje ska anställda, enligt förslaget, enbart kunna vara tjänstlediga på heltid, trots att sex av tio mitt i arbetslivet, enligt TCO, föredrar att studera på deltid medan de fortsätter att arbeta. Den inställningen rimmar även bättre med insikten att fortbildning är någonting som behöver ske kontinuerligt och inte genom en punktinsats en enda gång. Samtidigt är ett års break i regel för lite för den som satar på omskolning, exempelvis från kemist till kemilärare, vilket understryker vikten av att ha goda studielånsvillkor.
Sist men inte minst behöver rätten till kompetensutveckling få större utrymme i förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare, vilket långsiktigt gynnar båda parter. En stor del av tryggheten på morgondagens arbetsmarknad sitter förmodligen inte bara i anställningstiden, utan i den egna kompetensen.
Därför kan det vara värt att trycka på för att arbetsgivaren ska avsätta ytterligare medel till kurser och utbildningar. Det kan mycket väl vara bland det viktigaste att driva i kommande avtalsrörelser.