Så var det på 1980-talet, innan det fria skolvalet infördes och det nästan bara fanns kommunala skolor. Och så är det i dag.
Det betyder inte att man inte bör sträva efter likvärdighet. Då krävs en modell som håller högsta möjliga lägstanivå, med ambitionen att kompensera för elevernas skilda förutsättningar, där de bästa lärarna har starka motiv för att söka sig till skolorna med störst utmaningar och där undermåliga utbildningar läggs ner.
Om några skolor höjer sig över mängden bör just dessa inte klassas som problem, utan tvärtom användas som förebilder, som andra kan lära av.
Därför är det trist att skoldebatten ofta är inriktad på att kritisera populära skolor som många väljer. Ibland utmålas de till och med som orsaken till att andra underpresterar.
Det gäller inte minst Internationella Engelska Skolan, som enligt debattartikeln, som är skriven av medlemmar i Nätverket för en likvärdig skola, har mer än fördubblat sitt elevantal i Eskilstuna, vilket klassas som negativt.
Att utbyggnaden rimligtvis beror på att antalet platser var färre än antalet intresserade och att en utökning betyder att fler får sina önskemål tillgodosedda, nämns inte.
I stället föreslås att nyetablering och expansion av skolor som Internationella Engelska Skolan stoppas.
Det är en bakvänd tanke. Skolor med stort söktryck har i regel det eftersom de erbjuder någonting som andra saknar och om något bör dessa uppmuntras att växa, vilket inte är samma sak som att dagens modell är perfekt. Exempelvis finns det all anledning att se över resursfördelningssystemet och öronmärka pengar till vissa kommunala skolor.
Dels för att skolor som ligger i socioekonomiskt utsatta områden kan behöva en grundplåt som inte försvinner om elevunderlaget sinar.
Dels för att det kan finnas skäl att ha kvar skolor i områden med få barn och ha utbildningsplatser i beredskap för att möta större elevkullar, vilket kommunala skolor är skyldiga att ordna, till skillnad från friskolor som kan sätta ett tak för hur många som tas emot.
Dessutom är inte kötid nödvändigtvis det bästa sättet för att avgöra vilka elever som ska få börja i en skola med fler sökande än platser.
Låt i stället kommunen hantera ansökningarna till både fristående och kommunala skolor och använd lottning om de sökande är fler än stolarna.
Men, och det tål att upprepas – problemet är inte skolorna där så många vill gå att inte alla får plats. Och det är alltså inte dessa som behöver åtgärdsplaner.
Rikta i stället tiden och resurserna till de skolor som väljs bort.