Det är ett bra slutdatum.
Våld mot kvinnor är inget sidoproblem till det ”riktiga” våldet, utan just en kränkning av de mänskliga rättigheterna.
Eller vad sägs om följande siffror? Varje år dödas 13 kvinnor i Sverige av män som de har eller har haft en nära relation med. Vart tionde barn har sett sin mamma bli misshandlad. 2017 gjordes nästan 31 000 polisanmälningar om våld i nära relation och trots att anmälningsbenägenheten sannolikt har ökat uppskattar Brottsförebyggande rådet att mörkertalet är stort, närmare 80 procent.
Globalt är det ännu värre. Var tredje kvinna utsätts för fysiskt eller sexuellt våld under sin livstid, enligt UN Women. Det är alltså ingen överdrift att göra som dem och klassa våld mot kvinnor som ett folkhälsoproblem, som finns i alla kulturer, länder och samhällen.
Den bredden gör att det tyvärr inte finns en enskild lösning som kommer åt alla situationer. I stället måste man jobba på minst fyra fronter samtidigt.
Dels med hennes omedelbara säkerhet och hans rehabilitering. Dels förebyggande så att färre börjar slå, samt mot allmänheten så att fler får kunskap för att kunna anmäla om de misstänker att kvinnor och/eller barn far illa.
I det senare fallet kan insatser riktas mot skolan och förskolan, som ofta kommer i kontakt med familjer där mamman är rätt isolerad.
I övrigt bör en stor del av fokuset, efter att kvinnan är i säkerhet och får stöd, riktas mot mannen. Här finns flera bra förslag i utredningen ”Att bryta ett våldsamt beteende – återfallsförebyggande insatser för män som utsätter närstående för våld”, som överlämnades till regeringen i våras.
Där föreslås bland annat att det ska inrättas specialiserade mottagningar för kvinnomisshandlare i hela landet samt ett nationellt kunskaps- och samordningscentrum för insatser riktade till våldsverkarna. Utredaren vill även se en lagskärpning, där det uttryckligen står att kommunerna är ansvariga för att hjälpa inte bara dem som utsatts för våld – vilket givetvis är viktigt – utan även dem som har slagit så att utvecklingen bryts.
Inget av detta står i motsats till att kvinnomisshandlare både ska polisanmälas och dömas till kännbara straff. Däremot räcker det inte att bara låta personen sitta i fängelse och betala skadestånd, för att den onda spiralen ska sluta snurra.
Som representanter för kriminalvårdens behandlingsprogram säger i ett av tidningens kommande reportage: ”Ska vi få stopp på våld mot kvinnor måste vi jobba med männen”.
Det är de som är problemet.