Helt okej, sett till realpolitiken. Motgångar i form av Bromma flygplats, Vattenfalls brunkol, strikt asyllagstiftning och avgångna statsråd, vägs upp av en kraftfull miljöpolitik. Som straffskatt på bränsletörstiga bilar, införande av en självreglerande bränsleskatt och inköp av utsläppsrätter – inte för att släppa ut, utan för att annullera. Lägg till en rejäl höjning av klimat- och miljöbudgeten och en klimatlag som binder framtida regeringar till klimatmålen.
Det är rätt hyggliga genomslag för ett minoritetsparti i en minoritetsregering.
Trots det, eller kanske just därför, är stämningen på helgens kongress spänd. Ledningen för partiet, som grundades för att tusen maskrosor skulle blomma, uppmanar gräsrötterna att rätta in sig i ledet.
– Vad är det vi ska lägga kraften på? Att bråka internt om vem som är grönast? Eller att ta konflikten mot våra riktiga motståndare? sa språkröret Isabella Lövin i sitt inledningstal, för att mot slutet slå fast att hon och språkrörskollegan Gustav Fridolin tänker leda partiet framåt och att de ”vill att ni går med oss, och att vi går sida vid sida in i den kamp som blir Miljöpartiets viktigaste någonsin”.
Det låter kanske trevligt och inkluderande, men budskapet är vasst. Det är just sida vid sida som gäller för gräsrötterna. Inte att knuffa på ledningen bakifrån och agera blåslampa, eller individuella försök att springa före och leka draglok. Lokala uppror, som den grupp som bland annat lagt fram ett alternativt förslag till partistyrelse eller de fyra riksdagsledamöter som stundtals gått sin egen väg i det dagliga arbetet, uppskattas inte.
Nyordningen märks inte bara i anförandet, utan även på att tre av helgens stridsfrågor antas bli införande av en fredsminister, ett absolut förbud för svensk vapenexport till diktaturer och en återgång till en generös flyktingpolitik. För bara några år sedan hade alla tre sannolikt klubbats igenom utan några betydande meningsskiljaktigheter. Inte minst med tanke på att Fridolin var en av de drivande bakom kravet på flyktingamnesti 2005, och så sent som 2012 KU-anmälde han dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors (M), efter att Ekot avslöjat att Sverige hade ett vapensamarbete med Saudiarabien.
I dag är det ett helt annat ljud i skällan, och även om MP-väljarna har all anledning att vara nöjda med vad partiet åstadkommit i miljö- och klimatpolitiken, är det inte konstigt att många flyr till Centern, som övertagit rollen som Sverige mest flyktingvänliga parti. Särskilt efter Fridolins utspel om fotboja, som är något av det mest oväntade som skett i svensk politik under det senaste året.
Att stå upp för höga ideal angående fred i allmänhet och flyktingar i synnerhet, är en del av MP:s själ, som successivt har malts sönder under tiden på Rosenbad. Därför är grundfrågan under kongressen inte vilket parti MP är i dag. Utan vilket parti de gröna ska vara i framtiden.