Med rätta har det uppmärksammats att både Centerpartiet och Liberalerna fått uppslutning från S och MP för åtskilligt som de förgäves försökt få gehör för tidigare. En del var omöjligt under åtta års alliansregering, men har med ett större grepp lossnat nu.
Det är skickligt förhandlat. Men det finns något större bakom det. Blockpolitiken har urholkat handlingskraften. Stagnationen har spelat ytterkantsriktningar i händerna. Ett brett grepp, i en mängd frågor, tvärs över blockgränsen, gör att kompromisser frigör ökad handlingskraft, och stärker demokratin.
Jag har inte räknat i detalj, men av de 73 punkterna måste det följa hundratals lagändringar och budgetposter som antingen är rätt små, men angelägna för ett eller flera av de fyra partierna, eller har större format men är tämligen lätta att få fram till beslut.
Arbetsprogrammet har även fått det att lossna i ett avsevärt antal ämnen där det blivit låsningar och konflikter under minst ett par mandatperioder. Frågor av betydelse för arbetsmarknad, utbildning och näringar på landsbygden finns med här. Konflikter mellan C och MP som kunnat hota allt samarbete har lösts så att skogsbruket kan andas ut, och samtidigt tryggas stöd för en rad miljöåtgärder. Partier utanför det tänkta samarbetet, i vart fall M och V kan se hur bred enighet skapas för åtskilligt som även de önskat, men som hejdats av motsättningarna de senaste mandatperioderna.
Men viktigast: De fyra har satt på pränt att de tillsammans vill driva bortåt ett dussin mycket omfattande och komplicerade reformprocesser framåt.
Dit hör ett par omfattande skattereformer, där sänkt skatt på arbete möjliggörs genom avgifter på sådant som är miljöstörande respektive genom borttagande av undantag, mindre förmånliga villkor för skuldsättning och annat. Vidare: Stor förändring av arbetsförmedlingen. Att, helst under parternas medverkan, få ordning på komplexet med arbetsrätt och kompetensutveckling. Ny modell för hyressättning. Läroplanerna och huvudmannaskapet för skolan. Med mycket mera.
I allt detta behövs utredningar, avvägningar och hänsyn till andra delar av statens och kommunernas finanser. Det går inte att få bestående resultat och bred acceptans för sådant genom att drämma fram lösningar som diktat från ena sidan, och därtill förlita sig på att ett missnöjeshetsande parti som SD ska avstå från utpressning eller sabotage.
En liberal huvudlinje i arbetsprogrammet är tydlig. En del är förstås eftergifter från Socialdemokraterna. Men både för dem och för andra partier gäller att samverkan kan uträtta mer när den går över blockgränsen, om den är inriktad på att öka handlingskraft och bryta upp låsningar. Då blir den ett verksamt motmedel mot extremister av alla slag.
Och inte bara det: Den liberala marknadsekonomin, med frihandel, bra näringslivsklimat, trygghetssystem som har stabil ekonomisk grund och väl fungerande arbetsmarknad är grunden även för det som arbetarrörelsen vill uppnå av goda levnadsförhållanden och social välfärd.
För dem som är verksamma i näringslivet gäller detsamma – för dem skulle det vara ett skott i foten att tillåta sina intresseorganisationer att samspela med en konservativ-nationalistisk front som går till storms mot liberalism och socialdemokrati.