Så är det med den amerikanska studenten Connie Dickinson, som kom till Sverige 2011, för att läsa en högre utbildning.
Två år senare, 2013, hoppade hon av matematikutbildningen vid Mälardalens högskola eftersom den inte höll måttet. Exempelvis saknades viktiga resurser, som sittplatser och datorer på en programmeringskurs, och flera av lärarna talade dålig engelska, trots att det var undervisningsspråket.
Dessutom underkände det statliga kontrollorganet Universitetskanslersämbetet utbildningen på fyra av totalt fem punkter och gav den det samlade omdömet ”bristande kvalitet”, vilket innebar att högskolans rätt att utfärda examen ifrågasattes.
Samtidigt hade utbildningen, som heter ”Analytical Finance”, marknadsförts som att den var av mycket hög kvalitet.
Eftersom Connie Dickinson dittills hade betalat drygt 170 000 kronor för sin utbildningsplats krävde hon efter avhoppet tillbaka terminsavgifterna. Högskolan avslog hennes begäran med motiveringen att det saknades lagstöd för återbetalning.
Det höll dock varken tingsrätten eller hovrätten med om. 2016 respektive 2017 slog de fast att det har funnits ett avtal mellan Connie Dickinson och Mälardalens högskola och att det är bevisat att utbildningen hade betydande kvalitetsbrister.
På tisdagen kom samma besked från Högsta domstolen, som meddelade att Dickinson ska få tillbaka två tredjedelar av avgiften.
Summan motiveras med att hon kan ha nytta av en del kurser och moment, och Högsta domstolen anser därför att högskolan inte ska tvingas betala tillbaka hela beloppet.
Gott så. Högskole- och universitetsutbildningar är i många fall en av livets största investeringar för den enskilde.
Att studenten har rätt att förvänta sig att utbildningen ska svara mot de kvalitetskrav som gäller för examen borde vara en självklarhet. Det gäller oavsett om studenten har betalat själv eller om det, som i svenska medborgares fall, är staten, alltså vi alla via skatten, som står för fiolerna.
Därför är det bra att fallet drivits hela vägen upp till Högsta domstolen, vars dom sannolikt blir prejudicerande. Utländska studenter, som betalar flera hundra tusen kronor för att studera i Sverige, ska inte stå rättslösa när utbildningar fallerar.
Det är inte konstigare än att den som har betalat för en annan tjänst, exempelvis husrenovering eller flyttstädning, som inte lever upp till det man har kommit överens om, ska kompenseras.
I bästa fall kan domen dessutom bli en lärdom för fler lärosäten att inte starta utbildningar som de saknar resurser och kompetens för att driva.
Svenska högskolor ska inte lura unga människor på tid och pengar.