I den allt viktigare diskussionen om reformer och nya arbetssätt i EU behöver Sverige delta med tydliga ja-svar på en del punkter, och med egna konstruktiva förslag. Det räcker inte med att säga stopp i frågor där vi tycker att andra är fel ute.
Statsminister Stefan Löfven (S) var i torsdags i Uppsala och höll EU-tal på universitetet. Den yttre formen var samma som när franske presidenten Emmanuel Macron nyligen lade fram långa rader av förslag om EU-samarbetet. Det gjorde han inför studenter på Sorbonneuniversitetet.
Det låg i luften att statsministern skulle använda Uppsalatalet för att svara på en rad av president Macrons utspel, och peka ut de viktigaste Sverige vill att man ska arbeta vidare på. Samtidigt kunde det markeras vilka saker Sverige inte vill vara med om, och initiativ kunde föras fram till de andra EU-länderna. Det blev inte så väldigt mycket av något av detta.
Den positiva hållningen till EU-samarbete och frihandel var det i alla fall ingen oklarhet om. Det uttryckliga stödet för EU:s frihandelsavtal med Kanada, Sydkorea och kommande avtal med Japan var ett välkommet inlägg – riktat mot såväl högerpopulister som en del socialister i Europa som kampanjat mot dessa avtal. Önskan att återuppta frihandelsdiskussionen med USA handlar om att se framåt mot tiden efter Donald Trump, och ett sådant avtal med Kina får räknas till de fjärran visionerna.
En annan relativt tydlig signal var att det måste få konsekvenser – rimligen menas ekonomiska följder – om länder överger EU:s grundläggande värderingar och vägrar uppfylla skyldigheter. EU kan inte få vara en bankomat, där sådana som Ungern hämtar pengar men sedan saboterar, vägrar följa beslut eller till och med urholkar demokrati och rättsstat.
I andra delar var Uppsalatalet alltför tunt. Likheter finns med Macrons infallsvinkel vad gäller att EU ska ha mer av socialt innehåll. Macrons tanke är att vissa minimikrav på både skattesystemet och de sociala trygghetssystemen ska vara villkor för att få ta del av pengar från EU:s regional- och andra solidaritetsfonder. Detta bör verkligen övervägas, och riktas även mot sådana länder som inte lever upp till EU:s bärande värderingar. Här skulle Stefan Löfven med fördel ha kunnat ge ett tydligare stöd till Macron – även vad gäller krafttag mot länder som snyltar på andra genom system för bolagsskatt som är specialgjorda för att flytta inkomster mellan länder. Inte bara Cypern och Malta, utan även Irland och Luxemburg, uppträder oacceptabelt.
Både när det gäller miniminivå för koldioxidskatt och tillåten korridor för bolagsskattesats finns starka skäl för att försöka få fram resultat av den franske presidentens initiativ. Det var mindre bra att Stefan Löfven i praktiken sade pass i de frågorna.
Att döma av hans tal i torsdags och en samtidig debattartikel i DN av Gunnar Hökmark, ledamot (M) i EU-parlamentet, verkar S och M sikta på ett större inrikespolitiskt gruff om EU:s nya ”fjärde pelare”. Den är ett antal målsättningar om sociala och arbetsmarknadsmässiga förhållanden. Strid om detta vore en felprioritering. Målsättningarna är inte bindande. I helt andra frågor kan Sverige göra mer för Europas demokrati, välfärd och säkerhet.