Det tog tid innan uppgörelsen mellan Stockholm och Köpenhamn blev klar. Ägandet är sedan 2009 delat 60-40 mellan Sverige och Danmark, men aktieägartillskottet som ägarna lägger in i förhållande till sina andelar är bara den mindre delen av de statliga pengar som stagar upp Postnord. Ett betydligt större belopp betalas av Danmark.
Förklaringen är enkel. Det gemensamma bolagets ekonomiska kris har i det väsentliga uppstått i Danmark. Den har förvärrats av personalprivilegier som danska staten hade gått med på, och som följde med in i det gemensamma bolaget och fördröjde omstrukturering.
Vid uppsägning på grund av arbetsbrist hade personal i Danmark garanterats en flerårig tid med full lön, alltså något helt annat än det som gäller enligt svenska kollektivavtal och tillhörande partsgemensam verksamhet för att underlätta byte till nya jobb eller nya yrken. Det skulle ha varit orimligt att en betydande kostnad för en sådan kvarleva av gamla specialförmåner för statsanställda övervältrades över från västra till östra sidan av Öresund och Kattegatt.
Kostnadsfördelningen verkar rimlig, utifrån var problemen uppstått och vem som ställt till dem. Men det långsiktiga problemet har länderna kvar. Man har säkert i båda regeringarna börjat grubbla på om man verkligen klarar ut det bättre tillsammans än var för sig.
Datoriseringen har gjort att mängder av brev skickas över telenätet och inte i postdistribuerade kuvert. Postmonopolet på brevbefordran blir allt mindre betydelsefullt. Samtidigt har internet utlöst ett väldigt uppsving i postorderhandeln, fast även där skickas beställningarna vanligen med elektronisk post. Volymen paket har däremot ökat kraftigt, och där är postkonkurrensen fri. Förändringen i postens lönsamhet har hittills slagit hårdare i Danmark, men samma förskjutning från brev till paket finns även här.
En annan viktig skillnad är de stora avstånden i Sverige. En väldigt mycket större landsbygd gör att frågan om postens samhällsuppdrag och servicenivå kan bli långt mer brännbar i Sverige – och mer kostsam, men också mer nödvändig, att hantera. Den regionalpolitiska kostnaden behöver varje land ta i för sig. Om det sedan finns kvar skäl för ett gemensamt postbolag beror nog främst på hur effektivitet och lönsamhet i paketdistributionen påverkas om Postnord delas.
När det blev kris i Postnord har budskapet utåt från den socialdemokratiska sidan i den svenska regeringen i första hand varit att beskylla Centerpartiet och särskilt tidigare näringsministern Maud Olofsson för ett dåligt avtal. I andra hand har man signalerat det som sannolikt varit en huvudpunkt i diskussionerna bakom stängda dörrar med Köpenhamn, nämligen att Danmark måste betala det som vållats i Danmark. I den senare delen hade den svenska regeringen goda sakskäl. Sådana brukar få genomslag, vilket nu syns i vad danskarna gått med på.
Hopslagningen till Postnord var dock inte så väldigt politiskt kontroversiell då frågan avgjordes 2008. Socialdemokratrena ställde sig i en riksdagsmotion i princip positiva "till ett samgående som stärker Postens konkurrensmöjligheter". Att de däremot ansåg att beslutsunderlaget som fyrpartiregeringen lade fram var otillräckligt är ju bra att kunna hänvisa till i dag, och det är ju möjligt att mer klartext om de danska personalprivilegierna hade stjälpt affären 2008.
Men socialdemokraterna var inte mot affärsidén som sådan – lika lite som moderaterna var emot den socialdemokratiska uppbackningen av Vattenfalls olycksaliga storsatsning på tyska, polska och danska kolkraftverk.