Det var också vad man kunde vänta sig. En del tabbar är så fatala att de inte går att fullfölja. Landshövdingefrågan I Stockholm blev en klantighet på regeringsnivå av ovanligt slag.
Det borde ha insetts att förre justitieministern Thomas Bodströms (S) månader i styrelsen för det skandalösa fondbolaget Allra kunde skada förtroendet för honom och – om han fick en ny hög befattning – även indirekt för pensionssystemet. Sedan i vintras har det varit känt att det fanns misstankar om att personer i bolagsledningen gjort transaktioner i Dubai som torde ha minskat värdet av fondspararna tillgångar.
För att inse förtroendeproblemet behövde man inte känna till häktningen av en av bolagets huvudägare. Den skedde först nyligen. Pensionsmyndighetens kraftfulla åtgärder mot Allra, liksom arten av det som misstänktes, var kända långt före regeringsbeslutet om Thomas Bodström som landshövding.
Man kan utgå från att både han och andra utomstående styrelseledamöter som avgick i början av 2017 varit okunniga om de verkliga förhållandena då de våren 2016 tackade ja till att ingå i styrelsen. Men att rekrytera ett antal styrelseledamöter, som genom tidigare arbeten och uppdrag tillför status till ett kritiserat bolag, och betala avsevärda arvoden till dem, innebär ett risktagande för dem som sätter sig i styrelsen. Om de med sina namn förgyller en verksamhet där allt inte tål dagsljus kan det i ett fondbolag drabba sparare. Att inte ha anat oråd i tid är ingen bra merit för en av landets högre ämbetsmannabefattningar.
När styrelseordföranden Ebba Lindsö, fd vd i Svenskt Näringsliv och partistyrelseledamot (KD), fick nog och avgick följde Bodström och andra efter. Det har från statsrådet Per Bolund (MP) sagts att det efter tiden i Allra inte gick an att sitta i styrelsen för en AP-fond. Ebba Lindsö lämnade ett sådant uppdrag. Däremot skulle det gå an att vara landshövding, eftersom en länsstyrelse inte ingår i pensionssystemet. Resonemanget höll inte, vilket andra i regeringen tycks ha insett, om än rätt sent.
Pensionssystemet är skapat av fem riksdagspartier vilka tillsammans vårdar det (numera med även MP som deltagare). Förtroendet för förvaltningen är en viktig sak. Efter att affärerna i Allra och ett fondbolag med säte i Malta lett till förluster och brottsutredningar har flera förslag till skärpningar av kraven på fondbolags kompetens och erfarenhet gåtts igenom av partiernas gemensamma pensionsarbetsgrupp. Detta kommer att genomföras.
Ser man inte med större allvar på missförhållanden hos en PPM-fondförvaltare än att en styrelseledamot därifrån kan bli landshövding är det risk att det påverkar förtroendet, inte så mycket för länsstyrelsen som för pensionssystemet. Övriga partier hade skäl att förvånas över utnämningen av Bodström och invända mot den.
Det som är känt offentligt är att Liberalerna och Kristdemokraterna kommit med kritik, och att även Vänsterpartiet gjort det. Regeringen har då dragit tillbaka utnämningen.
Två saker till bör noteras: Det är otroligt att civilministern Ardalan Shekarabi, den formellt föredragande i frågor om länsstyrelser, kan ha gjort misstaget ensam. Att göra partivännen och förre justitieministern till landshövding i Stockholm har rimligen i realiteten beslutats av någon eller några av regeringens verkligt tunga makthavare. Till dem kan civilministern inte räknas.
För det andra: Moderaternas tystnad. Man ska där observera att Allra har klart mer av moderat än av socialdemokratisk anknytning. Nuvarande styrelseordförande, Gunnar Axén (M), tidigare ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott, är utsedd av huvudägarna. Den mest ledande av dessa sitter nu häktad. Axén utsågs som den numera häktades förtroendeman (se till exempel Affärsvärlden 23/2) – och det efter att allvarliga missförhållandens karaktär blivit allmänt kända genom bland annat Svenska Dagbladet.