Det gäller inte bara inom själva USA. Där river de, då de följer lobbyistkrav från olika fossilintressen, upp en rad miljöregler, som främst skulle bromsa eldningen av stenkol för att generera elkraft.
Att USA:s president signalerar utträde ur klimatavtalet från Paris förvärrar troligen risken att andra regeringar inte vill ta avtalets målsättningar på allvar – och inte heller de ambitioner och åtgärder de informerat övriga länder om.
Ingen av dessa risker uppstod plötsligt i slutet på förra veckan. Så som republikanerna agerat i klimat-, miljö- och energifrågor, i kongressen och i några delstater där de styr, var det redan morgonen efter presidentvalet uppenbart att ett av de värsta och farligaste bakslagen var på väg just i klimatpolitiken.
Till skillnad från en rad andra av Trumps många dåliga sidor är detta inget som i USA:s politik fått effekt först då han erövrade det republikanska partiet och schasade bort de moderat konservativa ur ledningen. Det tidigare, mindre omfattande, Kyotoprotokollet kom till då Bill Clinton var president. Han hade dock inga utsikter att få det godkänt i senaten, där avtalets konstruktion gjorde att det måste behandlas. Clintons efterträdare, George Bush den yngre, drog tillbaka USA:s preliminära anslutning.
En hel del arbete och konstruktivt tänkande lades senare ned på att hitta ett sätt att skriva ett nytt klimatavtal så att Kyotoavtalets misslyckande inte skulle upprepas. Under tiden blev de vetenskapliga resultaten om verkningarna av koldioxid och metan allt mer omfattande och allt mer alarmerande. Det fick en rad regeringar av väldigt olika slag att börja tänka om.
Vägen till Parisavtalet blev möjlig genom att USA, under Barack Obama, tillsammans med Kina fann en modell som skulle möjliggöra bred anslutning, mer ambitiösa globala mål, men en mekanism för återkommande avrapportering och överläggningar i stället för folkrättsligt fastslagna kvoter för olika länder. Det finns ingen garanti för att olika länder verkligen lever upp till vad de sagt. Att en del slags länder – såsom vissa oljedespotier och stater med genomkorrupt eller fallfärdig statsmakt – kommer att strunta i avtalet har man allmänt räknat med.
Men mycket viktigare var konstruktionen med öppen redovisning, återkommande överläggningar och avrapportering och en gemensamt formulerad insikt om problemets allvar. Detta borde möjliggöra för de flesta större energiförbrukande länder att, med metoder valda utifrån sina skilda förutsättningar, dra åt samma håll, på ett helt annat sätt än efter Kyotoavtalet.
Att sådana som Libyen, Ecuador eller Angola kan få för sig att strunta i hela avtalet och gnöla över att vara orättvist behandlade är bara att räkna med. Men när USA, fram till nyligen det ledande landet i världen, på presidentnivå gör likadant är det ett allvarligt tecken. Såvitt möjligt måste andra länder av större betydelse, som EU-länderna, Indien och Kina, gå in för att rädda avtalet, och på olika sätt pressa ned de klimatskadliga utsläppen.
Carl Bildt har i Washington Post beskrivit Trumps attityd som inte bara ”America first” utan ”America alone” Det är ett träffande omdöme: Utrikespolitiskt distanserar sig Trump från USA:s allierade. Hans storordiga propaganda om saken är ett hopkok på diverse partspåståenden från fossil- och främst kolgruvelobbyister.
Flera delstater och en rad av USA:s mer tekniskt avancerade företag vill i stället fortsätta med en förändring för mindre utsläpp och mindre risk för klimatkatastrofer. Det kan betyda en hel del. Men vidden av de globala skador Trump kan ställa till med bör inte underskattas.