En koalition mellan Socialdemokraterna, Centern, Liberalerna och Miljöpartietmöjliggör och kräver mer från de inblandade partierna än förflyttning av kända positioner i kända frågor. En viktig poäng med att komma ur blockpolitikens låsningar är att man kan vidga den politiska agendan, föra in nya frågor och höja ambitionerna. Alltså göra just det som exempelvis Jan Björklund har sagt inte har kunnat göras under de två gångna mandatperioderna.
Men då gäller det att börja tänka stort, i stället för att dutta och ducka.
Här finns ännu mycket att önska. De delar av kravlistorna från Centern och Liberalerna som har offentliggjorts är mer en borgerlig trosbekännelse än en signal om den nystart som möjliggörs av ett samarbete över blockgränsen.
Skatter. De två partierna talar återkommande om behovet av en skattereform. Men det som de har berättat om är enbart krav på en rad skattesänkningar – marginalskatter på inkomst, bolagsskatter, arbetsgivaravgifter.
Ingen förväntar sig att C och L presenterar ett färdigt paket i det här läget. Men det hade varit en styrka om partierna åtminstone kunnat teckna konturerna till en skattepolitisk helhet, med principiella utgångspunkter samt några ord om vilka skatter som bör höjas.
Bostäder. Centerpartiet och Liberalerna håller sig till det borgerliga kravet på större marknadsanpassning av hyror och tar inga politiska risker, då de enbart talar om hyror i nyproduktion.
Det är inte mycket till bostadspolitisk reform. För det första sätts hyrorna i nybyggda lägenheter redan väldigt fritt. För det andra är det inte där bostadsbristen finns. Det är inte höginkomsttagare som har svårt att hitta en bostad, utan de som har den svagaste betalningsförmågan.
Och här räcker inte flyttkedjor. Den bostadspolitiska utmaningen ligger i att hitta vägar till nya, relativt billiga lägenheter. Ett nytt miljonprogram, om man så vill.
Arbetsrätten. Centern och Liberalerna är sedan många år upptagna av idén att luckra upp turordningsreglerna vid uppsägning på grund av arbetsbrist. Det gick inte i regeringen med Moderaterna, så nu kastar de fram kravet till Socialdemokraterna, för vilka det är ett rött skynke.
Men den tilltänkta förändringen är onödig och kan få tråkiga följder. Turordningsreglerna bidrar till maktbalans mellan arbetsgivare och arbetstagare, medan den flexibilitet som ofta efterlyses i debatten till stor del redan finns. Turordningen gäller inte vid tidsbegränsade anställningar. Den kan avtalas bort av parterna och väsentligen styras av arbetsgivaren som bestämmer turordningskretsar. Företag med upp till tio anställda kan dessutom undanta två personer från turordningen.
En med lag avskaffad eller kraftigt förändrad turordning kommer att rubba maktbalansen på arbetsmarknaden. Det kan i värsta fall välta omkull det branschanpassade system som har byggts upp genom åren och ge stökiga avtalsrörelser, där fackförbunden kommer att kräva nya avtal som reglerar detta.
Utmaningarna på arbetsmarknaden, med åldrande befolkning och arbetskraftsbrist, kräver att staten inte rörtill relationerna utan arbetar tillsammans med fack och arbetsgivare för att underlätta sådant som byte av karriär och förlängning av arbetslivet.
Flyktingpolitiken. Här har C och L inte sagt något alls. Det är möjligt att underlättad familjeåterförening och återinförande av ventilen ”ömmande omständigheter” finns med på de listor som partierna har överlämnat till Stefan Löfven. Men ett kravpaket som ges beteckningen liberalt förpliktigar i valet av det man lyfter fram i offentligheten.
Sänkta marginalskatter är viktiga för individ och samhälle.Men tvånget att leva åtskild från sina barn och partner är en ojämförligtstörre ofrihet.