Skatt på arbete kan då sänkas, och mer statsinkomster komma från miljöskatt och från kapitalsidan, där belånade hus, väger tungt. Att sådant behöver göras successivt, och förankras brett i politiken för att hålla över regeringsskiften, tycks också ha blivit en mer vanlig uppfattning.
För ett par år sedan visades intresse för en sådan bred reform inom de tre huvudorganisationerna på löntagarsidan, LO, TCO och SACO. Men när Jan Björklund (L) tog fasta på det och förordade en bred skatteuppgörelse över blockgränsen var gensvaret i de andra partiledningarna obetydligt.
Till det som nu ändrats hör att det från praktiskt taget hela den politiska skalan hörs spridda signaler om att något måste göras åt den kraftiga skattestimulansen för skuldsättning med bostadslån. Det finns exempelvis ett intressant avsnitt med den tendensen i besluten från Centerstämmanförra helgen. De många varningarna från riksbankschefen harfått fler att lyssna, tydligen också på borgerligt håll. Just detta är också en nyckelfråga vid en skattereform. Den fördelaktiga behandlingen av högt belånade dyra hus är andra sidan av den hårda beskattningen av de mer välavlönade i bland annat industrin och sjukvården. Med det som nu blivit "politiskt korrekt" språkbruk kallas det avtrappade ränteavdrag.Vad partiernas företrädare får på bordet, den dag de verkligen sitter tillsammans i en skatteutredning, är att obalansen i kapitalbeskattningen är så stor för hus. De behandlas mycket lindrigt på intäktssidan. Men det är vanliga, normala avdrag på kostnadssidan. Vid en bredare skatteuppgörelse behöver skattesänkningar bytas mot förmåner, undantag och kryphål som i hög grad gynnat dem som har det bättre ställt. Det behöver också bli fördelningsmässigt uthärdligt över den politiska skalan.
Det är ett komplicerat pussel, där man även behöver vårda skattesystemets bärande principer om likformighet och neutralitet. För sådant är det ont om utrymme då partier profilerar sig i budgetförslag hösten före ett valår. Det syns även i budgetalternativen från Centern och Liberalerna. De står varandra idémässigt rätt nära, och är bundsförvanter i konflikter både höger- och vänsterut. Men skillnaderna gäller inte bara försvarspolitiken (L har ett tiotal miljarder mer inför 2020) eller att L sätter av mer pengar till assistans för funktionshindrade och flyktingars familjeåterförening.
I skattepolitiken har de en minsta gemensam nämnare, bland annat att upphäva vissa rödgröna skärpningar av skatteuttag på inkomstökningar, såsom nedtrappning av jobbskatteavdrag. Men i C-motionensaknas den större skattereform som skymtar i det ovannämnda nya C-programmet.
Liberalerna har med en rätt omfattande sänkning av höga marginalskatteri sin budget och visar som en del av finansieringen på miljöskatter, skatt på kommersiella fastigheter och indragning av en av finanssektorns momsförmåner. Men nedtrappning av ränteavdrag är spridd över ett årtionde och fastighetsförsäljningar görs mer förmånliga. Detta är riskbegränsning inför en valrörelse, men bara styckevis visas vad en stor skattereformborde handla om.
Centern bränner över 20 miljarder på skatteåtgärder som inte alls påverkar inkomstskattens marginaleffekter, såsom ett par tusenlappar i skattereduktion för alla. För dem som börjar arbeta ska livets första 384 000 kronor i lön bli fria från arbetsgivaravgifter. Det liknar den åtgärd för ungdomar som gav en alltför svag effekt då Centern fick igenom den i Reinfeldtregeringen. Stödet till ungas jobb blev dyrt, när det också tillföll de många som lätt får arbete. Detta slags stora skatteundantag äter upp utrymmet för att göra skatter i stort mer gynnsamma för arbete.
Det som kortsiktigt kan låta attraktivt undergräver möjligheterna att på sikt stärka arbetsmarknaden och samhällsekonomin.