I stället för de tidigare överenskomna 18,5 procent av arbetsinkomsten sätts i praktiken 17,21 procent in i pensionssystemet. Det betyder med tiden en hel del och kommer nu surt efter. Apropå bland annat Göran Perssons Första majtal i Vingåker skulle det vara klädsamt om fler kändes vid hur det gick till när de 18,5 procenten urholkades.
Även inför en valrörelse, och även Första maj, är det för övrigt bra att minnas ekonomiska realiteter. Miljarderna i överskott i statens finanser ser just nu ut att vara rätt många, men kommer av växande ekonomi med många i arbete.
Den dag världen utsätts för lågkonjunktur, finanskris eller båda svänger statsbudgeten till underskott, som snabbt kan bli stort. Då ger det mer av trygghet och handlingsförmåga att ha sparade överskott till hands, för att kunna stimulera ekonomin.
Dessutom behöver en del utgifter ökas: Åldersstrukturen ändras. Framför allt kommer de i hög ålder, som blir sjukliga och vårdbehövande, att bli åtskilligt fler under ett antal år.
Världen omkring oss har också blivit mer osäker och farlig. Militärt försvar och annat samhällsskydd behöver förstärkas avsevärt.
Valtaktik och kortsynthet kan leda till att det prioriterade i statsbudgeten inte blir dessa verksamheter som behöver utvidgas, utan i stället utdelningar av mycket mer pengar för personlig konsumtion. På sådant ges en rad prov i regeringens vårbudget, i oppositionsmotioner samt i majtalandet. Samtidigt undviks diskussion om hur omflyttningar av skattebörda samt andra reformer kan främja arbete, stärka ekonomin och ge en växande skattebas för utbildning och vård.
Det mesta i den senaste omgången av riksdagsmotioner och Första majtal har hörts förut. Men de fyra miljarder statsminister Stefan Löfven i sitt majtal sade sig vilja dela ut till en del av pensionärerna är något annat än vad som står på etiketten.
För statlig pension har individen ett personligt konto, som byggs upp genom att det för all arbetsinkomst, liksom för sjukpenning, arbetslöshetsersättning och liknande, betalas in premier som förräntas, huvudsakligen med indexering efter lönerna.
Som komplettering finns ett grundskydd, garantipensionen, som helt tas ur statsbudgeten. Den kommer att förstärkas en del enligt en sexpartiuppgörelse.
Tillskottet ur statskassan som Stefan Löfven talade om är inte pension av vare sig det ena eller andra slaget. Det blir inte en kontobehållning för individen som ökar pensionen, och inte heller är det ett grundskydd för dem med lägst intjänad pension. Det är tvärtom ett statligt konsumtionstillskott, som är noll kronor för dem med låga pensioner, och sedan ökas stegvis till 600 kronor i månaden och därefter trappas ned till noll igen vid högre årliga pensionsinkomster.
Vad det verkligen liknar i konstruktionen är ett jobbskatteavdrag, fast tvärtom: Ett särskilt avdrag för att ha slutat jobba, som tillfaller pensionärer med något högre men inte höga statliga pensioner. I en valkampanj där slagorden främst får styra blir det ändå etiketterat som ”pension”. Men i grunden är det ännu en av de många utväxterna med undantag och förmåner som ympas in i skattesystemet. Att Stefan Löfven hade med alternativet att lägga det just där är därför åtminstone logiskt, även om det handlar om att prioritera pengar till konsumtion nu genast.
Det långt mer kritiska för de äldre är i alla fall att äldreomsorgen ges utrymme att växa med behovet.