Så har det inte varit i Österrike. Där samsades länge kristdemokrater och socialdemokrater om korporativism, statsföretagande, regleringar och klientelpolitik.
Det skönmålas ibland som socialdemokratiskt folkhemsideal. I Sveriges Radios rapportering om söndagens parlamentsval hördes jämförelser med Saltsjöbadsandan mellan fack och arbetsgivare i Sverige från 30- till 60-talet. Det var grovt missvisande.
Österrike har länge varit ett av Västeuropas mest oliberala länder, med katolskt präglad familjepolitik, och sådana regleringar och bankproblem som utmärker vanstyrda länder på kontinenten, I mycket är det en motsats till Sverige. Konkurrenskraft, förnyelse och rationalisering i den offentliga sektorn har försummats.
Kristdemokraterna gjorde inför söndagens val en kraftfull högervridning. Budskapet har i många frågor liknat ytterhögerns. Den unge utrikesministern Sebastian Kurz grep makten i sitt parti och genomdrev långtgående maktkoncentration till sig själv. Väljarmässigt lyckades han. Kristdemokraterna, under annat namn, blev största parti. De återvann en del flyktade väljare och sopade upp spillror av ett nedlagt missnöjesparti.
Trolig utgång blir nu upprepning av den regering med kristdemokrater och det nyfascistiska FPÖ som fanns för knappt 20 år sedan. Då slutade det med att ytterhögerns ställning för en tid knäcktes av inre splittring och en rad ekonomiska skandaler.
Österrike har hela sin tid i EU varit en svag länk i de europeiska demokratiernas samverkan, och en potentiell inkörsport till makt för den radikala högern. Sedan länge har högerpopulism blandad med illa dold nynazism utgjort den främsta oppositionen – och har agiterat för större doser av oansvarig ekonomisk politik, samt för främlingsfientlighet och EU-motstånd.
För ett knappt år sedan avtecknade sig en ännu mer illavarslande högerradikal maktposition. FPÖ, som är nära lierat med Front National i Frankrike, såg då ut att ha en chans att nå dominans med både presidentposten och ledarskapet i en regering där kristdemokrater eller möjligen fackföreningsledare skulle bli underordnad part.
Såväl kristdemokraternas som socialdemokraternas kandidater kraschade totalt i presidentvalet som då hölls. Men tillräckligt många av deras väljare slöt sedan upp bakom en liberalt sinnad miljöpartist, Alexander van der Bellen, som kom på andra plats i första omgången.
Efter detta avtecknade sig tillfälligt tänkbara koalitioner som kunde övervinna, eller fördjupa, stagnationen i österrikisk politik. Det skymtade rentav en svag möjlighet att något av de hittills styrande stora partierna skulle välja att alliera sig åt det liberala och gröna hållet för en reformpolitik.
Så har det inte blivit. Det ganska nya liberala partiet klarade sig visserligen genom valet, men de gröna splittrades internt och förlorade mycket.
Sebastian Kurz blir konservativ regeringschef, men vart han egentligen siktar är dunkelt. Sannolikt är dessvärre att Österrikes politik vrids åt nationalkonservativt, kanske auktoritärt, håll. I så fall blir landet, än tydligare än hittills, en del i ett block inom EU som står i motsats till Angela Merkel och Emmanuel Macron.
Om det även ändrar EU:s bräckliga sammanhållning mot Putinregimen är ännu oklart. I Wien finns åtskilliga affärsintressen, även statskontrollerade sådana, i energi- och banksektorn, som samspelat med ryska oligarker.
FPÖ som tidigare var mer beryktat för sina band till arabiska diktatorer har på senare år mycket tydligt intagit den i ytterhögern vanliga rollen som Putinmedlöpare. Där och på andra sätt är frågan i Österrike nu densamma som i en rad andra länder: Var finns – för kristdemokrater och andra högerborgerliga – den eventuella gränsen för vad de kan göra i samverkan med den extrema högern?