Ett tecken är att Riksbanken lagt en prognos där genomsnittliga löneökningar ligger högre än de påslag som fackförbunden begärt i pågående förhandlingar.
En sådan höjd löneökningstakt kan i flera sektorer dra med sig stigande priser, så att löntagarnas förbättring inte blir särskilt stor. Då skulle det bli ett litet steg i riktning mot hur det var förut, med luft i lönekuvertet. Inflationen skulle varaktigt kunna lyfta något över tvåprocentsstrecket, och Riksbanken lättare kunna höja styrräntan som blivit nedtryckt till minusnivå.
Men höjda personalkostnader i Sverige gör det inte utan vidare möjligt att höja priserna på exportvaror. Löneutrymme skapas av höjd produktivitet. Kostnadsutvecklingen hos konkurrenter i andra länder betyder mycket. Växelkurserna kan dessutom kasta om situationen.
Marknaderna för företag som Volvo CE i Eskilstuna, SKF Mekan i Katrineholm eller Outokumpu i Torshälla styrs inte av den svenska ekonomin. Förutsättningar för löneutrymmet bestäms i hög grad utomlands.
Om den med utlandet konkurrerande industrin sätter märket, och detta sedan är normgivande i andra sektorer, ökar möjligheten till god reallöneutveckling. Risken för samhällsekonomiska smällar på grund av förlorad konkurrenskraft begränsas. Detta har fungerat väl under åtskilliga år. Det går att flytta upp individer eller vissa yrkesgrupper där det är svårt att nyrekrytera. Men omflyttningar av hela sektorer, så att näringslivet trycks tillbaka lönemässigt, är det inte utrymme för.
Man kan inte utgå från att sjunkande krona med automatik återställer konkurrenskraften, så att det går an att träffa höga avtal och låta höjda löner gröpas ur av mer inflation. Det kan leda till två procents inflation om man ser det som ett angeläget mål. Men många faktorer, inte minst ekonomisk politik i andra länder, samt valutaflöden vid omplaceringar a värdepapper, orsakar växelkursrörelserna. Det är numera inte alls säkert att en ökad löneökningstakt i Sverige uppvägs av en fallande kronkurs.
I Medlingsinstitutets årsrapport framhålls att konkurrenskraften förra året skyddats av en svag kronkurs. I avtalsrörelsen fick oenighet mellan LO-förbund fick mindre betydelse eftersom LO och Svenskt Näringsliv tillsammans gav kraftfullt stöd för det av industrin satta märket.
I år har LO-förbundet Kommunal ett avtal på längre tid. Att andra skulle försöka utnyttja detta för att i större skala ändra relationerna mellan sektorerna skulle vara kortsiktigt och obetänksamt.
Att Riksbanken håller räntan så exceptionellt låg skadar bland annat förvaltningen av pensionsmedel. Orsaken är inte en svaghet i den svenska ekonomin – där är sysselsättningen påfallande hög och arbetslösheten sjunkande. Däremot pressas Riksbanken av andra länder, särskilt eurozonen. Men även där finns mycket som talar för ett förbättrat ekonomiskt läge – tiden med europeiska minusräntor borde ganska snart kunna avslutas.
Det som först orsakade minusräntorna var tecken på att inflationstakten, som i Sverige ett tag legat kring en procent per år, började sjunka igen. En spiral av fallande priser skulle försämra konjunkturläget än mer. Den risken ser nu ut att vara borta. Det är då inget självändamål att få upp inflationen till just två procent – eller mer. Ett sådant "mål" bör inte få ställa till röra i avtalsrörelsen.
Vad pensionsfonder behöver är inte heller inflation, utan real nettoavkastning, för att kunna leverera till pensionärerna.
Löntagare behöver först arbete, sedan reallöneutveckling – men har aldrig blivit mer välmående av luft i lönekuvert.