Kyrkan vill en sak, kommunens bolag något annat. I mitten kläms ett antal hushåll i Aspa, Ludgo socken och Rönö församling (SN 9/3, 11/3). Det är ett typexempel på hur slitigt det kan bli när en stor utvecklingsfråga som fiberutbyggnaden fastnar i snäva egenintressen.
Fiberutbyggnaden är av nationellt intresse, av regionalt, kommunalt och lokalt likaså. Tillgången till riktigt snabb datakommunikation utgör en modern klyfta mellan stad och en del av landsbygden. Den skillnaden ska byggas bort.
I den bredare bilden har vi den återkommande kampen mellan äganderätt och statens/kommunens intressen. Från statens, kommunens och bolaget Gästabudsstadens sida finns ett intresse att hålla nere ersättningarna för intrång på annans mark – där kablarna grävs ned – eftersom det minskar behovet av att investera skattemedel. Med fyra kronor per löpmeter är det enklare att få ekonomi i projektet än om man skulle behöva betala mer än det dubbla.
Det ligger samtidigt i kyrkans intresse att få skälig ersättning när kyrkans mark används av andra, vare sig det är kommersiella företag eller offentliga bolag. Till bilden hör också att små markägare, vilket Sverige har många av, mår bra av ryggstöd i form av stora aktörer som kan stå rakt i dragkampen om äganderättens pris gentemot stat och kommuner.
Svenska kyrkan är en av Sveriges största markägare, landets femte största sett till skogsägandet. Kyrkans jordägande har en lång historisk tradition. Sockenborna har varit givmilda under århundradena. Den lokala prästen behövde ju försörja sig, och fick via prästgårdens åkrar, ängar och skogar den möjligheten. I vår nutid är markägandet en god intäktskälla för Svenska kyrkan som helhet. Prästlönetillgångarna, som de kallas, förvaltas av stiften och avkastningen går ofta till församlingsnytta.
Den fristående Svenska kyrkan har inte någon skyldighet att vara givmild mot staten. Däremot har kyrkan, precis som det offentliga, ett långtgående intresse för bygdens välgång, för invånarnas bästa – både som samhällsaktör och trossamfund.
När förhandlingar kör fast, är det upp till båda sidor att visa en konstruktiv attityd. Det funkar aldrig om det bara är ena sidan som tvingas att ge – se bara på problemen som följer på statens okänsliga klampande i privat skogsnäring, med nyckelbiotop-klassningar till en i bästa fall begränsad ersättning. Det offentliga får inte vara dumsnålt.
Kyrkan har å sin sida att anpassa sig till den världsliga marknadens priser – och bjuda till där det går. Att församlingen i Rönö har erbjudit sig att stå för en del av mellanskillnaden mellan stiftets och Gästabudsstadens bud är en vacker gest. I slutänden är det likväl stift och kommun som måste kunna ta varandra i hand, även om det rubbar prisbilder. Kalla det kohandel för all del, det har aldrig varit något ovanligt i landsbygdsmiljö. Det behöver inte vara vackert eller elegant. Men resultatet räknas.