Ett tecken är att de fleråriga problemen med att få brott uppklarade och överlämnade till åklagare förvärrades förra året. Försämringen blev cirka tio procent, och bara delvis därför att olika slags brott ökat och minskat.
Bedrägeribrott, som är svårutredda, har ökat när yrkeskriminalitet mer än förut består i kontokorts- och näthandelsbedrägerier samt identitetskapningar. När en del brott som är enklare att utreda minskat blir nettot att uppklarningsprocenten sjunker.
Men detta säger mer om vikten av att försvåra ”nätbedrägerierna”. Den delen av förändringen kan inte skyllas på att polisen centraliserats och fått större regioner. Än mindre är orsaken att rikspolischefen är just Dan Eliasson.
Även vad gäller verkningarna av omorganisationen är det osannolikt att det skulle gått bättre med annan rikspolischef. Det var inte heller han, utan en helt annan person, som var tilltänkt chef och som i organisationskommittén drog upp riktlinjerna.
En åtgärd rikspolischefen talade om i går, efter det mediemässigt upphaussade mötet med statsrådet Anders Ygeman (S), tyder på att det pågått en hopsamling av resurser centralt som kan vara typisk i en omorganisation inriktad på centralisering. Anställningsstopp i de nationella funktionerna ska nu i stället styra ut nytillflödet av personal till den lokala verksamheten.
Eliassons möjlighet att vara en effektiv chef hänger i första hand på om han uppfattas som trovärdig inom själva polisen. Detta är inte helt lätt att bedöma utifrån. Han blir nu kvar, och verkar inte alls själv ha tappat sugen.
Det bör noteras att det förekommer två skilda grunder till att en del i det politiska livet har talat för ett chefsbyte. Några med direkt insyn i organisationen har ifrågasatt om han efter svårigheterna under omorganisationen kan fungera väl i chefsrollen. Men det har också handlat om partitaktiskt motiverade krav på en ren syndabockssparkning, delvis i syfte att komma åt, inte polisledningen, utan ansvariga statsrådet Ygeman.
Kriminalpolitiskt finns skäl att i stället tänka mer på det brottsförebyggande. En del av belastningen på polisen påverkas av polisens egna prioriteringar och arbetsmetoder. Blir langning och andra födkrokar för organiserad brottslighet lämnade ganska mycket i fred driver det fram mängder av andra brott, genom dels missbrukets sociala följder, dels en kamp mellan ligor där det sker grova våldsbrott.
Flera slags brott skulle vara färre ifall inte andra aktörer underlättade eller främjade kriminaliteten. Detta gäller inte enbart en del alkoholintressenter samt beställare som utnyttjar svartarbetsbolag. Banker, kontokortsföretag och handel kan med bättre säkerhet täppa igen olika möjligheter till bedrägeribrott.
Vidare borde det i kriminalpolitik ibland tänkas mindre ensidigt i avvägningsfrågor. Önskan att korta ned häktningstider har haft en del goda motiv. Men man borde bättre ha kommit ihåg att häktning är viktig och brottsavhållande vad gäller såväl narkotika- som vapenbrott – alltså orsaker bakom en rad mord i gänguppgörelser.