De upprepade avsättningarna av riksdagsgruppens utrikespolitiska talespersoner har, för att vara svensk politik, ovanliga inslag.
Den politiska betydelsen är snarast större än den märkliga händelsekedja där förtroendeförlust för en bostadsminister – som synts i alltför odemokratiskt turkiskt sällskap – drog med sig att det ena språkröret, Åsa Romson, fälldes. Det var dock det andra språkröret, Gustav Fridolin, som hade framstått som lierad med den avsatte bostadsministern Mehmet Kaplan.
Utomstående kunde undra hur det egentligen gått till. Men resultatet, med biståndsministern Isabella Lövins ledande position, underströk snarast att huvudfåran inom MP inte längre var kvar i det gamla grönvänsterläget nära intill V(PK) med dess kommunistiska arvegods.
Det senaste bytet av utrikespolitisk talesperson ser dock ut som ett stort kliv åter mot yttervänstern. Det aktualiserar något långt större, den breda demokratiska centerns gränsdragning mot extremismen. Detta är ett alltmer brännande problem, inte främst för MP, men för dels högerinriktad borgerlighet, dels delar av den socialistiska eller gröna vänstern i Europa.
I förra försvarsberedningen och sedan som regeringsparti har MP anslutit sig till en bredare enighet om säkerhetspolitiken som i stort sett omfattat partierna från S till M. Försvaret ges mer anslag, som kommer att behöva ökas än mer. Nära samverkan med flera Natoländer sker i samspel med Finland. Sverige har i EU en klar linje för sanktionerna mot Ryssland och mot erövringen av Krim och rysk krigföring i sydöstra Ukraina.
Men fyra ledamöter i MP:s riksdagsgrupp tog i försvarspolitiken avstånd från regeringslinjen, röstade med Vänsterpartiet mot bland annat värdlandsavtalet med Nato, och hamnade i ett sällskap i europeisk politik där även SD ingår, liksom nästan hela Europas extremhöger och delar av yttre vänstern. SD är i EU-omröstningar entydigt på Putinlinjen med V brukat lägga ned rösten.
Ofrånkomlig konsekvens blev att riksdagsman Valter Mutt (MP) fick sluta som utrikespolitisk talesperson. Ett regeringsparti kan inte ha en säkerhetspolitisk talesperson som förkastar regeringens säkerhetspolitik. Men nu är Valter Mutt tillsatt igen, på sin gamla post. Bakgrunden är snårig och svårbedömd utifrån. En tjänsteman i partiet hade avskedats med hänvisning till kontakter med ryska tjänstemän. Vidare hade händelser i privatlivet följts av att den nya talespersonen framförde anklagelser i samma riktning, men sade saker hon inte kunde styrka. Då avsattes även hon.
Det mer centrala är dock: Står det mindre regeringspartiet bakom regeringens säkerhetspolitik – eller pågår nu ett dubbelspel som Socialdemokraterna svårligen kan finna sig i?
Men det speciella för MP motsvaras på andra kanten av en mer generell fråga som berör fler partier, i fler länder. Vill borgerliga högerpartier förbli en del av den vitala, breda center som byggt upp Europa och det västliga samarbetet efter kriget, och som utan att hindras av en blockgräns hållit fronten mot extremister till höger och vänster? Eller spränger de detta mönster genom att luta sig mot den nya, radikaliserade nationalkonservativa populismen, som dessutom regelmässigt urskuldar Putin och får hjälp från Putins regim?
Vill MP vara kvar i den breda, vitala centern, eller föredrar de att stiga av till yttervänstern? Det är en rätt viktig sak.
Men långt mycket mer betyder det om svensk och europeisk konservatism väljer antiliberalism ihop med ytterhögern. I Österrike har det redan skett.