Stämningen skapar en negativ spiral, där högre utbildningar med lägre kvalitet, som dessutom inte ger avkastning i lönekuvertet, har svårare att locka studenter. Det gör att nybakade lärare har lägre kompetens än generationen innan, vilket länge har påverkat undervisningen och elevernas resultat.
Alltså är det inte särskilt konstigt att lärarprogram inte fyller sina platser, även efter att utbildningen reformerats. Det som gjorts med ämneskraven och lönerna har inte räckt för att ändra hela bilden och på Mälardalens högskola har det gått så långt att inriktningen matematik inte startar i höst på grund av få sökande, något som i sig inte är något problem.
Kruxet, som inte bara rör lärarprogrammen, är snarare att utbildningen finns på för många platser. I dag har var och varannan högskola en lärarutbildning, trots att kvaliteten skulle gynnas av om studenterna hänvisades till, säg, tio orter, med fler utbildade på varje säte.
Här sparkar många högskolor bakut och känner sig hotade. Men att förlägga utbildningar till färre ställen betyder inte att antalet högskolor per automatik måste minska. I stället kan fler högskolor specialisera sig och erbjuda färre program, likt dagens musik- och idrottshögskolor, vilket skulle samla resurserna och höja kvaliteten.
Dessutom är det inte nödvändigtvis dåligt om färre väljer programmen till ämneslärare för högstadiet och gymnasiet, förutsatt att det finns andra vägar in i yrket, vilket det gör. Att en student först studerar ett, två eller möjligtvis tre ämnen, som biologi, matematik, franska, engelska, historia eller religionsvetenskap, för att sedan komplettera med en kortare pedagogisk utbildning, bäddar för en återväxt av lärare med gedigna kunskaper och stort intresse för sina ämnen.
Modellen finns redan i dag, och rätt utbyggd underlättar den sortens satsningar även för dem som vill vidareutbilda sig efter några år i arbetslivet. Då kan exempelvis kemister, tolkar och musiker, med kunskap om hur respektive bransch fungerar, studera till lärare om de vill byta riktning, vilket dock, om det ska fungera i större skala, förutsätter att det är attraktivt att bli lärare mitt i livet. Både när det kommer till lön och övriga arbetsvillkor.
Lyckas detta ersätts förhoppningsvis den långvariga negativa spiralen av en positiv, som ger ringar på vattnet för hela kollegiet, varpå det blir lättare att locka högpresterande studenter till samtliga inriktningar. Då höjs både lärarnas status och kårens samlade kompetens, men tyvärr måste flera heliga regionalpolitiska kor slaktas om förbättringen ska bli verklighet. Låt oss börja med att låta en tredjedel av utbildningarna gå i graven.