Till det finns flera skäl. För det första talar de politiska styrkeförhållandena för detta. Frågan är viktig för C, L och MP, som alla vill se en liberalisering. Vänsterpartiet, vars acceptans krävs för att regeringen ska kunna tillträda, vill också att Sverige överger dagens restriktiva lagstiftning.
Även i Socialdemokraterna finns en betydande opinion för att skifta flyktingpolitiken i liberal riktning. Partiets samtliga fem sidoförbund – SSU, S-studenter, kvinnoförbundet, Tro och solidaritet och HBT-socialdemokrater – hör till den opinionen.
För det andra har tiden gjort sitt. Det har nu gått tre år sedan hösten 2015, när väldigt många sökte asyl i Sverige på väldigt kort tid. Larmstämningen har lagt sig. Antalet nya asylansökningar har återgått till en långsiktigt normal nivå, eller ligger till och med under.
För det tredje har det blivit allt tydligare att svensk asyllagstiftning har en begränsad inverkan på hur många asylsökande som kommer till Sverige. Det som styr är möjligheterna att ta sig till och resa inom Europa utan visum.
Här har rutterna över Medelhavet täppts till ordentligt. Enligt UNHCR har 114 000 personer anlänt till Europa irreguljärt hittills i år, vilket kan jämföras med 2015 då över en miljon personer kom till kontinenten på det sättet. De flyktingar och migranter som i dag går i land i Spanien, Italien och Grekland kan heller inte resa vidare i Europa på samma sätt som tidigare, på grund av gränshinder.
För det fjärde finns det nu gott om dokumentation om den tillfälliga asyllagens bristfälliga utformning och humanitära konsekvenser. Årets rapporter från Röda Korset och Rådgivningsbyrån, som erbjuder rättshjälp till asylsökande, visar bristande rättssäkerhet i lagens tillämpning och stort mänskligt lidande, bland annat försvårat tillfrisknande hos flyktingar som lider av depression, ångest och posttraumatiskt stressyndrom.
Arbetsförmedlingen vittnar om att de korta uppehållstillstånden och begränsningarna för familjeåterförening gör det svårare att motivera nyanlända till effektiva etableringsinsatser.
Sammantaget innebär allt detta att den flyktingpolitiska diskussionen nu kan föras mer sakligt, med större fokus på ändamålsenlighet och konsekvenser för den enskilda individen, snarare än i diffusa alarmistiska termer.
Med dagens lag måste krigsflyktingar vänta ett antal år på att återförenas med sina barn och sin partner. Familjesplittringen riskerar i många fall att bli permanent. Att avskaffa denna begränsning måste vara prioriterat. En konsekvensanalys som gjordes av Migrationsverket i september, visade att ett återinförande av de gamla reglerna för familjeåterförening skulle öka antalet nya ansökningar marginellt.
Man kan ha olika åsikter om flyktinginvandringens nivå. Men alla borde kunna enas om att en politik som splittrar familjer och försämrar integrationen, utan att dämpa invandringen annat än marginellt, är dålig politik.